I den finns redan många hundra förteckningar och bilder över invånare, boningshus, torp, gårdar, säterier, industrier, affärer, föreningar, fornminnen. Gammalt och nytt knyts ihop och 2000-talets Vikingstadsbor har mycket att lära av sina förfäder.
-- Sedan hemsidan, Kulturarv Vikingstad, lagts ut på Internet har vi fått e-brev från flera länder, förfrågningar och informationer som förtydligar bilden av vår bygd, säger Kent Sigedal, föreningsordförande.
Han är entusiastisk hembygdsforskare, men också kyrkvärd, lokalpolitiker och lantbrevbärare. Samtidigt som posten i Vikingstad håller på att utlokaliseras kan Kent konstatera hur serviceinrättningar uppstått, blomstrat och i några fall vissnat på grund av undernäring eller övergödning.
En folkskola invigdes 1846, ett år som annars var känt för svår missväxt och för att vargar härjade i socknen. 1863 kom barnmorskan till byn och två år senare banken. Samhället växte fram efter järnvägens tillkomst 1873, kommunikationerna blev allt bättre och 1883 kunde brännvinsboden Stenfoten stängas för gott.
Hela historien är väl dokumenterad från 1500- och 1600-talet. 1752 utplånades i stort sett hela byn, då 54 bonings- och uthus brann ner, och man fick göra en omstart med att slå ihop socknarna Rakered och Vikingstad 1764.
Anmärkningsvärda inslag i mer modern tid är två flitigt frekventerade festplatser och skjutsstationen som blev taxirörelse på 1920-talet. 1954 fanns en polisstation med arrestlokaler och fem tjänstgörande poliser i samma hus som den nybyggda brandstationen.
Och nu har inte ens posten någon naturlig plats i denna relativt glesa tätort med ungefär 2 100 invånare. Trist.
Efter bortåt tusen timmars frivilligt arbete med databasen tycker sig Kent Sigedal ha kopplat greppet över Vikingstads historia. Men så hämtar han också ovärderlig hjälp av sin mentor Arne Asplunder, 85 år, ett levande uppslagsverk. Denne f d begravningsentreprenör har inte bara varit ordförande i kommunalfullmäktige utan också många år i hembygdsföreningen.
-- Vi har drygt 200 medlemmar och bra kontakt med alla delar av Vikingstad, framhåller Sigedal. Det är öppet hus på lördagarna hela sommaren och skolbarnen kommer till oss varje år.
De letar efter farmors far i databasen och har goda möjligheter att hitta honom. Där finns ungefär 500 gamla Vikingstadsbor registrerade och 200 bilder inlagda.
Correns flanör trycker lite på måfå och prickar in Nils Palm, hållkarl vid skjutsstationen Bankeberg mellangård, som numera är säte för hembygdsföreningen. Denne prydligt uniformerade kusk bytte upp sig från hästdroska till taxi på 20-talet och blev så småningom egen företagare i branschen.
En annan beryktad chaufför var Erik Fack, som körde den första mjölkbilen vid Valkebo mejeri. Fordonet, av märket International, blev av med förarhytten efter ett dikesbesök vid Viby men fortsatte som om ingenting hänt. Fack fick klä sig lite varmare bara.
Han blev tydligen härdad av påfrestningarna och 101 år gammal. Arne Asplunder berättar att hans grabb, sommarjobbare på kyrkogården, mötte en hundraårig Fack pyntades sin sons grav tillsammans med sjuttioårig dotter.
-- Sätt dig här och vila dig, sa han till flickebarnet, medan jag går och hämtar vatten.
Det har alltid funnits vikingar i Vikingstad, men kraftkvinnor också. Anna Allert var 105 år då hon gick bort 1985. Nu åker Sigedal omkring i bygden och intervjuar minnesgoda pensionärer om tider som varit.
Ordförande Kent har en hel databas till förfogande och gott om plats för Vikingstads historia. Detta i motsats till Toler som reste sten efter Gervi och Torsten som, enligt den försvunna stenen vid gästgivargården, ristade runor efter Sigsten och Östen. Nutida besökare brukar också komma i fredligare avsikter än de danskar som härjade i Östergötland 1567, skadade Vikingstads kyrka, bortförde altarskåpet och brände ner prästgården.
Trots allt tal om utbrändhet och utsatthet är småsamhällen och medborgare betydligt tryggare i dag. Det är bara posten som inte får vara i fred.
Adress till hemsidan, Kulturarv Vikingstad: http://hem.passagen.se/vikingstadhbf