Det luktar hypoidolja, nya däck och lite avgaser i verkstaden. På cementgolvet står någ-ra kartonger och det är nästan renplockat på bänkarna. Men verktygsskåpet med alla nycklar och andra verktyg är öppet och fortfarande välfyllt. På liften står Åkes näst sista jobb som opensionerad bilmekaniker.
- Jag har nyss bytt bakre avgasröret på den där Jettan och snart kommer mitt sista jobb in, olja och filter på en Vento. Sen ska jag städa och plocka ihop efter mig, det tar säkert resten av dan.
Dagen till ära har han en alldeles rentvättad overall på sig med vikvecken ännu synliga på ärmarna.
- Jag tyckte jag skulle vara lite fin sista dan.
Vi går in i det minimala lunchrummet med knapp plats för ett tre stolar och ett bord i brunt plastlaminat som nästan blir överbelamrat av våra tre kaffekoppar.
Det är utan sentimentalitet Åke Andersson, 66, skiljs från det yrke som varit hans i ungefär fyrtiosex år.
- Det är tid att sluta. Det har blivit mycket svårare nu, mindre med utrymme i bilarna och jag hänger inte med på alla de här datorerna som finns nu för tiden.
Han har varit sin egen på Q8-macken i tjugosex år och på anslagstavlan sitter fortfarande öppningsannonsen från 1977 med en visserligen något yngre, men fortfarande fullt igenkänningsbar, Andersson på.
Det är mest det silvergrå håret som skiljer.
Åke har inte haft en enda sjukdag sedan 1958 då han opererade blindtarmen. En del av förklaringen till sin hälsa tror han ligger i att han aldrig rökt. En annan att han aldrig varit stressad, "det ligger inte för mig". Men mest avgörande är nog ändå den arbetsglädje han känt i alla år.
- Jag har alltid varit glad i att jobba. Bara jag väl kommit upp ur sängen på morgnarna, för morgontrött har jag alltid varit, har det varit roligt att åka till jobbet, det har aldrig känts svårt.
I verkstan på macken har han arbetat ensam, men ändå har det inte känts så:
- Jag pratar mycket med kunderna. Många kommer in och pratar även om de bara ska hit och tanka och telefonen ringer ju titt som tätt.
Och det gör den just då förstås och Åke svarar "Åkes Servicecenter" för minst miljonte gången i sitt liv. Men i dag blir inte samtalen som de brukar utan han får upplysa ännu en kund om att "det kan jag inte hjälpa dig med förstår du, för jag slutar i dag".
Det förvånade utropet i luren hörs gott och väl fyra meter till verktygsskåpet där vi står och tittar på nötta ring- och lednycklar.
- Ja, det mesta därinne är det inte mycket bevänt med, säger Åke när han knäppt av telefonen efter att ha tackat kunden i luren tillbaka för alla åren.
Mest använd av alla kamraterna i skåpet är en "tretton-led".
- Det är den enda nyckel som jag köpt ny under åren, men den här sista är bra nött den också, säger Åke och demonstrerar hur lätt och uppglappat hylsan rör sig från ändläge till ändläge.
Även om det mesta i skåpet ska kastas följer några av verktygen med hem där det ska meckas med motorcykeln, en 1500 kubiks Gold-Wing.
En riktig glidarhoj som Åke nu äntligen får tid att njuta av.
- Jag köpte motorcykeln i fjol men nu blev det ju så att jag jobbade ett år till så den har mest fått stå. Men nu så . . .
Vem som tar efter i verkstan efter Åke är inte klart ännu och så värst mycket bryr han sig nog inte tycks det. Men att kunderna bryr sig är tydligt.
När vi står där och pratar öppnas verkstadsdörren mot regnrusket och in kliver en nerregnad man med en bärpåse i handen.
Det är Heye Paul, kund sedan 26 år och ur påsen plockar han upp en stanniolinslagen present som enligt en gammal historia skulle kunna vara en karta över Siljan, det kluckar nämligen om den kurviga presenten.
- Jag vill tacka dig för alla de här åren. Du har varit en stöttepelare och hjälpt mig så mycket. Bara att du har funnits har varit en stor trygghet för mig, säger Heye Paul och överlämnar den silverblänkande gåvan.
"Tack , tack så mycket", säger Åke påtagligt rörd och har svårt för ett ögonblick att välja stödjefot och vrider och vänder på presenten.
- Du ska ha tack för alla åren, säger Heye och de båda männen skakar ett vänfast adjö.