Cecilia och Gustav Jonsson skulle precis få börja det nya livet med sin nybyggda ladugård, när allt ändrades.
Det var i oktober 2019 som olyckan var framme för den då 45-åriga bonden Gustav Jonsson, vilket tidningen Land var först med att berätta. Han skulle tillsammans med sina medarbetare på gården köra in det näst sista lasset med kor för dagen i den nybyggda ladugården. Traktorn med djursläpet backade intill och Gustav gick bakom för att öppna, som han gjort så många gånger förut. Plötsligt blev han påbackad och pressades in i stålgrindarna bakom sig.
– Föraren av traktorn släppte kopplingen, men hade missat att lägga ur växeln. Så traktorn tog ett skutt bakåt, säger han och fortsätter.
– Jag kände direkt att det hade hänt något med benen och att jag inte kunde stå upp.
Stålinredningen som Gustav trycktes mot vid olyckan är helt böjd.
Under tiden som han väntade på ambulansen började Gustavs tankar snurra.
– Nu har jag nog brutit benen och kommer behöva vara borta i sex veckor. Hur ska allt praktiskt lösas?
Väl inne på Vrinnevisjukhuset blev Gustav nedsövd och så förblev han nästan konstant i fyra dagar. Han väcktes bara en gång, när de skulle berätta för honom att de behövde amputera hans högerben.
Kommer du ihåg det?
– Jag kommer ihåg att de sa det, men det var liksom inget i kroppen som reagerade. Jag var för groggy, säger han.
Bild från dagen efter olyckan när Gustav låg nedsövd på IVA på Vrinnevisjukhuset.
Processen under de första dagarna på sjukhuset var jobbig för Gustavs fru Cecilia. Hon fick redan första dagen reda på att benet var väldigt skadat och att hon behövde ställa in sig på amputation. Ett försök att rädda benet gjordes, men det misslyckades.
– Jag hade inställningen att så länge han överlever och kan komma hem igen så får vi ta allt som det kommer. Vi får bara klara allt på något sätt, säger Cecilia.
– Men det var inte roligt när man gick här hemma med en nybyggd ladugård och tänkte "det var ju meningen att vi skulle sköta allt det här tillsammans".
När Gustav genomgått amputationen och började känna sig lite mer klar i huvudet började hans funderingar.
– Jag var inskriven i 26 dagar, jag hade mycket tid att fundera och älta. Det var upp och ner. Ena dagen tänkte jag att nu får vi slå igen allt och ringa mäklarna, men sedan tänkte man att det kanske går. Till slut sa vi att vi skulle ge det ett år, säger han.
Vägen tillbaka till ett liv som liknade det gamla var lång. Gustav hade inte bara behövt amputera högerbenet, han hade även brutit det vänstra. Så den första tiden var han rullstolsburen. Han berättar att han var väldigt nervös och orolig över hur allt skulle fungera, men de fick många olika hjälpmedel för att underlätta. I februari, cirka fyra månader efter olyckan, när vänsterbenet läkt, fick han börja träna på att gå med sin protes.
– Jag fick börja med ståträning för att träna upp benet som varit brutet, sedan fick jag åka och testa olika hylsor för stumpen. Jag fick en provisorisk, så att jag kunde börja träna på att stå och gå. I början gjorde det ont, klämde och det var obekvämt att stå. Det var en väldig obalans, så jag gick med rollator, säger han.
– Sedan fick jag en bättre protes och bytte till kryckor och sedan rullade det på. Till slut blir det rutin. Nu är protesen det första jag tar på mig på morgonen.
Första bilden från vänster är från när Gustav satt i rullstolen för första gången. Den andra bilden är från februari 2020 när han provgick med protesen för första gången och den sista bilden är från när han satt i traktorn igen efter olyckan för första gången i mars 2020.
Att komma igång med vardagen igen tog lite tid, Gustav och familjen behövde acceptera att livet såg annorlunda ut. Men de båda är överens om att humor är något som hjälpt dem hantera situationen.
– Vi kan inte sitta här i flera år och tycka att det är synd om oss, för det är inte synd om oss, säger Cecilia.
– Vi har nog lite konstig humor, vi skrattar åt det. Som häromkvällen när vi kom på att vi glömt stänga till hönsen. Då bad jag dottern att gå och stänga, men hon sa “pappa kan väl göra det”. Då svarade jag henne att “nej, pappa kan inte göra det för han har tagit av sig benet”, och då började hon skratta. Hon sa “mamma, tänk om någon hörde oss nu, det låter helt sjukt”. Så är det nog, men det är så vi hanterar det.
"Jag kände direkt att det hade hänt något med benen och att jag inte kunde stå upp", säger Gustav Jonsson om stunden precis när olyckan hänt.
Förändrar en sådan här händelse synen på livet?
– Hänt är hänt och gjort är gjort. Vi kan inte ändra på det och då är det bara att acceptera det och gilla läget. Jag har turen att jag inte har någon värk. Ibland kan jag känna lite fantomvärk, men jag har ingen ständig värk. Då skulle det kanske se annorlunda ut, säger Gustav.
Cecilia fyller på med att de är så tacksamma för all hjälp och allt stöd de fått från alla i deras närhet.
– Vilket otroligt stöd man har i kompisar, släkt och bekanta. Alla frågade om de kunde göra något.
Hon blir rörd.
Lagom till sommaren 2020 körde Gustav och Cecilia lantbruket som gott som vanligt igen.
Efter amputationen anpassades fordonen, så att Gustav kunde köra dem. Avanten har numera en handgas.