Vägen slingrar sig över Vikbolandets åkerlandskap och genom skogen. Det är både krokigt och backigt. 40 minuter från Norrköping är vi framme vid familjen Ljungbergs livsverk, vid Slätbakens norra sida.
Lågtrycket har släppt fram solen för några timmar under eftermiddagen. Gläntan intill den stora bergsbranten är inramad av ståtliga ekar där bladverket fortfarande står grönt, medan rabatternas prakt insett att hösten är kommen.
Den stora gräsmattan är nyklippt och en gång av oregelbunden Ölandssten leder fram till de timrade grå husen och den märkliga berättelsen om dem.
Det här är Lövängen. Här bor Sofie och Johan Ljungberg.
– Det är som en saga med ett lyckligt slut, säger Sofie som har så mycket att berätta.
Ryggåsstugan stod en gång som ett tvåvåningshus intill sjön Fläten i Simonstorp. Första gången det omnämndes i kyrkoböckerna var 1649. Men på vindflöjeln står det 1991.
– Det var så här, säger Sofie och berättar hur det började med hennes föräldrars kärlek till skärgården.
Mammans släkt kom från en gård på Södra Finnö. Gunnel och Lage blev speciellt förtjusta i Lövudden på Vindbåsö intill Södra Finnö. Där tältade de ofta och en dag var det auktion på udden. När de åkte hem hade de ropat in den tomten.
Då behövdes ett hus. Det hittade de i Simonstorp och en timmerman monterade upp det ute på Lövudden, men bara husets övre del. Där tillbringade Sofie många somrar med familjen.
Åren gick. En kväll berättade Sofies mamma att Lövudden sålts och att huset skulle rivas. Fiskaren och hans son plockade ner huset. Samma kväll bad Sofie att få köpa timret.
– Det låg i en hög utmed en liten skogsväg och såg inte mycket ut för världen.
1991 köpte Johan och Sofie den här frånstyckade tomten på Vikbolandet efter mycket letande. De hade fått svar på en annons i NT. Det var en obebyggd äng, kantad av slånbärsbuskar och aspar, som tidigare använts som fotbollsplan.
Varv efter varv byggdes det gamla huset upp med olika tjocka stockar.
– Eftersom syllen saknades i botten var vi tvungna att hänga upp huset i luften för att få det i våg, så att det inte skulle bli snett. Vi var glada om vi klarade ett varv per helg. Sen kunde vi göra syllen.
För att få tätt mellan stockarna knådades 75 liter stubbtjära in i hampa som torkades och tvinnades innan tjärdreven petades in mellan stockarna.
– När man sitter här i vårsolen kan man fortfarande känna tjärdoften ibland.
Det enkupiga teglet har ersatt torvtaket som fanns från början. Spisen byggdes tålmodigt upp av muraren Anders Holmberg, som efter ett foto fick uppgiften att skapa en spis som den som en gång fanns när huset stod på Lövudden.
– Han byggde ett varv i taget, sedan åkte han hem för att det skulle hinna härda till nästa varv. Och vi plockade sten, hela golvet var fullt. De behövde vara platta, tjocka bumlingar gick inte.
1994 var det inflyttningsklart.
För att få det lite större köptes ytterligare ett timmerhus 1999 – ett fallfärdigt härbre i falurött i Rumma, som de hittade genom en annons i NT. Timret var av samma grovlek och knutarna som i första huset.
– Det hade sjunkit ner i ena hörnet, taket var det inget med men timret i sig var fint. Det bodde för övrigt en get där och så var det en himla massa bråte där inne. Till påskhelgen plockade vi ner huset och körde hit det på lastbil.
Stockarna borstades, ytan mattades ned med järnvitriol och därpå ströks en fet oljefärg på. Härbret uppfördes intill det första huset och inreddes med breda ekdymlade furuplankor. Stolpen i trappan har fortfarande en doft av en.
Under en nyårsmiddag med familjen fick de för sig att såga upp väggen för att bygga ihop de båda husen med en sluss.
– Först testade vi med ett långt borr för att se om vi kommit rätt. Sedan kom motorsågen fram, berättar Sofie och skrattar åt minnet.
På en bondauktion i Rönö hittade de av en slump ett rostigt gammalt lås i en skokartong, med jättenycklar som passade till de låga ytterdörrarna. Den ena är bara 1,35 meter hög. Den som glömmer att huka sig slår i huvudet.
På väggen hänger en tavla över Lövudden vid fjärden som målats av glaskonstnären Milan Vobruba från Gusum.
Storstugans gamla stil kombineras med kuddar, glas och lampskärmar med Carolina Gynning-målningar.
I köket finns de praktiska sovalkoverna kvar. Vitvarorna är diskret inrymda.
De två ihopbyggda timmerhusen har en gemensam boyta på 120 kvadratmeter. Till dem tillkommer gäststugan med dubbelgarage, tvättstuga med jacuzzi och snickarbod. På tomten finns många uteplatser. Här finns örtagård med vinrankor och massor av rabatter. I garaget övervintrar fikonträd och änglatrumpeter.
De grillar ofta och äter helst utomhus. Gärna vid poolen.
Resultatet är kombinationen av Sofies iver och idéflöde och händige makens noggrannhet. De är stolta över det de åstadkommit och alla arbetstimmar de lagt ner. Även föräldrarna har hjälpt till mycket genom åren.
Blir ni nånsin färdiga?
– Nä, skrattar Sofie. Man vill hela tiden göra förbättringar och man kommer på nya saker som ska göras. Riktigt färdig blir man inte någon gång. Vi har haft väldigt roligt. Det är vår dröm vi har skapat.
Ska det bli något mer hus?
– Nej.
Både Sofie och Johan jobbar i Norrköping. Hon som vd-assistent i energibranschen och han som verkstadsmekaniker.
Det lockar inte att flytta till en bekväm och nyproducerad lägenhet i stan?
– Vi har det så bekvämt här. Nej, det lockar inte. Här blir vi kvar. Det är så skönt att komma hem till lugnet här. Det är inte till salu.
På kul anmälde Sofie Lövängen till tidningen Villalivs tävling "Sveriges mysigaste hem". Presentationen med fem bilder röstades fram till riksfinal och under november avgörs vilket av objekten som vinner växthuset i första pris.
– Jag har alltid drömt om ett växthus.
Var är allra mysigast här?
– Det är nog idyllen och tystnaden, med naturen runt knuten. Inomhus är det nog en sprakande brasa på vintern.
Tar ni er tid att mysa?
– Det är vi nog lite dåliga på. Det blir mest att man kör på. Det finns alltid något som ska göras. Man har ju hus och tycker att det är kul att hålla efter dem. Det är inte ofta man hinner sitta och njuta så länge. Vi är varken rastlösa eller sysslolösa, svarar Sofie och skrattar.
Det bästa med att bo ute på landet?
– Friheten och uppväxten för barnen. Att komma hem till friheten. De leker hemma, bygger en koja, man kan åka med båten eller köra cross. Det känns jätteskönt att våra barn (Martin och Lina) har fått växa upp så här.