Prova ett bondeliv light i sommar

- Vi brukar fråga barnen vad de tyckte var roligast här. Man tror att de ska säga Kolmården. Men de svarar: "Att köra ut ett lass skit med Agne", säger bonden Agne Johansson och ser nöjd ut.Ja, köra traktor eller åka med i traktor, det vill alla barn göra när de bor tillfälligt på Agnes och Ann-Cathrins gård. - 100 procent, konstaterar Agne lugnt. Han har en lång erfarenhet av traktorglada barn. Han och hans fru har hyrt ut hus sedan 1970-talet, och varit med i Bo på lantgård sedan 1994. Tätast med gäster är det sommartid.Att bo på Visätter gård ett sommardygn är att uppleva lugnet, alldeles mitt i Vikbolandets myller av kullar, slingriga grusvägar och betande djur. Dessutom får man uppleva ett levande lantbruk, på ett ganska osentimentalt vis. Tjurarna med snälla ögon som mumsar på sitt kvällhsö, de har "snart nått slaktvikten", berättar Agne. Plockningsmaskinen i kalkonslakteriet visar han med samma stolthet. Det här är landet på rikligt. Att de lugna djuren ska bli kött är inget att hymla med, det är tydligt. Klarar man det är vistelsen underbar.När jag och fotografen Elin anländer till Visätter gård en tidig kväll har Agne förberett oss och familjen Persson som också hyr ett hus på gården, att det kommer att hända ett och annat. Ett redigt kvällspass drar igång. Jag och Elin får först veta att vi ska bo i Drängstugan, ett hus från 2002 som står på samma plats och har samma bjälklag som just den gamla drängstugan. Familjen Persson har redan bott i det lite mindre huset Vilund i några härliga dagar. Välrustad drängstuga
Drängstugan är inte särskilt landsbygdsromantisk, snarare oerhört välutrustad. Här skulle den kräsne kunna bo året om. Just att lantgårdarnas uthyrningshus har allt en barnfamilj kan önska är något som familjen Persson uppskattar. De har stor erfarenhet efter att ha bott på lantgårdar i Sverige, Danmark och Frankrike. Perssons är från landet, från Torsö i Västergötland, och trivs på landet. Slamriga städer upplever de i lagom dos på dagsutflykterna. På gårdarna får de veta mer om lantbruket med hjälp av sina värdar. Vi hälsar på kalkonkycklingarna som bor i ett eget litet hus. Nora Persson, mamma Sanna Persson och jag hälsar med glädje. Fotograf-Elin lite mer tveksamt. Pappa Nicklas och storebror Adrian väntar utanför. - De flesta tycker det luktar så äckligt att de håller för näsan och går ut. Man måste ha så varmt till kycklingarna, och då bildas lätt ammoniakgas, berättar Agne medan han vant fyller på med Pullfor-foder och vatten till de pipande kycklingarna. - Jag hade bytt till ett annat foder, men det dog så många för oss, så nu får de detta igen, berättar Agne. Sanna Persson, som liksom sin man är lantbruksutbildad, lyfter försiktigt en kyckling som för ovanlighetens skull inte sprattlar. Nora stryker över den fjuniga lilla ryggen. Kalkontupparna ropar på sin husse, och vi går dit. Tupparnas läte är märkligt, ett kurrande snarare än ett kacklande. Som musikaliska hönor på valium, enas vi om. Kalkonerna ser inte kloka ut, inte direkt fula men mycket märkliga med sina skinnflärpar som byter färg. Det dammar när de kommer för att äta. Inte att leka med
Tjurarna ska ha kvällsmat efter kalkonerna. Hos dem är luften mer behaglig. En jätte nosar förtjust mot fotograf-Elins blommiga klänning. Smakar försiktigt. - Den där var jättesnygg, säger Nora och pekar mot en annan tjur med alldeles extra mycket lockar i pannan. Nora vill klappa, men mamma och pappa håller tillbaka. Buffliga tjurar, och för all del stora traktorer, är inte att leka med. Föräldrar uppmanas att ha koll på sina barn i manualen som ligger i uthyrningshusen. Nora finner sig i att en tjur på 700 kilo inte är någon lämplig lekkamrat. Hon sätter sig mittemot de stadiga djuren och tittar på när de mumsar mineralfoder och spannmål. Ljudet är sövande. Höet som ligger mellan människor och djur doftar sött och lite stickigt. - Här skulle man kunna sova, det känns så mysigt, säger Nora.Det susar i björkarna, och snart råmar kor under dem. Vi har tagit bilarna över fälten för att flytta kossorna och kalvarna från ett bete till ett annat, över vägen och fälten i en smal gång. De går först försiktigt med ökar sedan tempot över det solbelysta fältet. Nytt gräs hägrar. En fager syn: Vete på ena sidan, korn på den andra och kor i mitten. Snart går hela flocken i sin nya hage. - Jag har en jag skämmer bort lite som heter Signe, säger Agne och spanar efter henne bland alla andra beige kossor. Bullrigt men tryggt
Det blir traktordags. Äntligen, verkar tolvårige Adrian tycka. Djuren är inte alls lika roliga. Han kör. Nora kör. Nora tjuter hela tiden. Sedan får jag också en tur, med Agne som instruktör. Att köra traktor är stort, bullrigt och ändå tryggt. Många spakar och pedaler att hålla reda på. Slakteriet vill Agne visa upp. Jag och Elin är mest hungriga och tycker inte att det är så mysigt i det kakelklädda rummet, men föräldrarna Persson ställer fråga efter fråga. När vi äter middag vid tiotiden är vi helt utpumpade. På ett skönt vis. Fullproppade med luft som doftar gräs, säd och blommor, samt lite diesel, kalkon och kossa, somnar vi en timme senare i våra sängar i Drängstugan. Jag tassar ner till tjurarnas lösdrift när jag vaknar. Matar dem med lite gräs. Klappar lite försiktigt, kliar under mulen. De ser ju så snälla ut, jag kan inte låta bli. Ann-Cathrin har hämtat morgontidningen. Hon stannar till och språkar en stund. Avslöjar att i början tyckte hon att det var jobbigt med alla gäster på gården, hon oroande sig för hur de hade det och smög runt på sin egen tomt. Nu går det bra. Folk trivs, har hon lärt sig. Och de sköter sig själva, med mat och städning och allt. Bara barnen får köra lite traktor är alla nöjda. Det enda som kan störa vissa gäster är flugor, för flugor är svåra att slippa helt på landet. Tvätten på tork
Elin och jag tar en morgonpromenad. Vi hittar blommor att lägga sig och vila i, tvätt som hänger på tork, och ett vackert hönspar i det rangliga uthuset på baksidan. Sedan säger vi adjö till Agne, Ann-Cathrin och katten Svenne. Vi hade gärna stannat lite längre, en och annan fluga hade inte stört oss alls. Men ett kvickt bad vid Stegeborg är vad vi hinner med innan det är dags att fara hemåt.

Prova ett bondeliv light i sommar

Tioåriga Nora skriker av skratt och kanske lite av skräck när hon rattar Agnes traktor över gårdsplanen på Visätter gård. Vinden i hennes hår gör att hon ser ännu vildare ut.