Hon har inte den minsta oro eller är nervös inför bröllopet. Middagstältet är rest, de blå plaststolarna står i prydliga rader och väntar på åttiotalet inbjudna gäster. Förrådsbyggnaderna är städade. I det nysopade gamla sädesmagasinet som fortfarande luktar gott av årtiondenas spannmål, har två ljuskronor hängts upp. Där ska bröllopsdansen trådas och två diskjockeys ska hålla tempot uppe till långt in på småtimmarna. På den nygröna gräsmattan står ett lite skrangligt bord och ser övergivet ut.
--Det blir altaret i morgon, säger Lars Jonsson.
Vigseln ska ske utomhus och prästen kommer att uttala de magiska orden "Tager du ..." i den finaste av svenska årstider med luften full av doft, sol och framtid.
Anna-Carin och Lars träffades på nätet. Inget ovanligt i dessa dagar. De har själva flera bekanta som ligger ute och surfar och gör bekantskaper via bredband. Efter en kort elektronisk brevväxling bestämde sig Anna-Carin och Lars för att träffas. De hade skickat bilder på varandra så det fysiska ut- seendet kom inte som någon överraskning. Den inre bild Lars byggt av Anna-Carin stämde bra när de träffades tycker han.
-- Men du var längre än vad jag trodde, säger han.
För Anna-Carin var den första träffen väldigt spännande.
-- Jag stod vi köksfönstret och var nervös och så dyker han upp i en vit Porsche. Visst hade han varnat för att jag inte skulle bry mig om i vilken bil han kom och jag visste att han var bilintresserad. Men jag tänkte "gubbvarning" direkt.
Det hördes väl inget tydligt "klick" till en början. Det gör det inte när man kommit ur gymnasieåldern, menar Lars. Det blir lite mer eftertänksamt nu, kanske lite värderande.
-- Man släpper inte loss alla hästarna direkt. De ska ju räcka hela livet ut. Man har sina kriterier, men förväntningarna infriades väldigt tydligt när vi träffades.
De sågs på neutral mark på en krog i Norrköping och blev under kvällen klockarkära.
-- Ja, det blir man ju, säger Lars.
-- Jag blev jättekär direkt och är det än, säger Anna-Carin.
Hon hade inte tidigare känt någon önskan att gifta sig, dela hus och liv med någon och hennes kompisar undrade väl om det överhuvudtaget skulle inträffa.
-- Det måste kännas rätt. Som nu. Det tickar fortfarande till när jag ser Lasse komma gående.
Han beskriver deras förhållande som att de har ett ständigt euforiskt rus. Och flytten till eget hus på landet från lägenheten i stan har bundit dem ännu mer samman.
-- Vi tog ett steg ihop då. Egentligen togs det redan då vi bestämde oss för att börja leta "skarpt" efter hus och bjuda på allvar när vi var intresserade.
Båda hade egna barn då de fick kontakt på nätet. Anna-Carin en son på nio år som heter Ludvig, Lars en lika gammal son, Tinus, och en femårig dotter, Cajsa.
De båda nyförälskade föräldrarna var lite oroliga för hur barnen skulle komma överens.
-- Det har gått jättebra. Grabbarna, som är jämnåriga, har blivit bästisar och tar hand om lillesyrran. Vi känner oss verkligen som en kärnfamilj. Det funkar bra åt alla håll, alla vill barnens bästa.
Hade inte barnen kommit så bra överens så kanske inte bröllopet blivit av.
-- Man måste som vuxen bestämma sig för vad som är viktigt. Barnen går alltid före allt, så är det, säger både Anna-Carin och Lars.
Lars hämtar kaffe till oss där vi sitter i utemöbeln och avslöjar en lucka i kunskaperna om sin tillkommande:
-- Var är mjölken, då? undrar Anna-Carin när Lars dukat upp och hastar genast in i köket igen, glatt flinande, medan Anna-Carin ler och sakta skakar på huvudet.
De har lite olika smak vad det gäller humor, även om de båda har nära till skratt.
Lars har lite svårt för den engelska humor av "Fawlty Tower-typ"som Anna-Carin gillar. Å andra sidan har Anna-Carin lite svårt för när Lars spelar 70-talspunk. Hon är mera av ospecificerad musikalisk allätare. Att det manliga motorintresset slukar mycket mer av den gemensamma budgeten än den kvinnliga gymnastikaktiviteten är de båda medvetna om.
-- Men jag vet att det betyder mycket för Lars och skulle vi inte ha råd utan måste vi prioritera, då skär han ner där.
Lars nickar instämmande men in-flikar att det inte blir lätt:
-- Det är uttalat att familjens behov går före bilarna även om jag försöker hitta en annan lösning först.
De har ett dynamiskt förhållande, samtalar mycket med varandra i sin relation och har ett stort ömsesidigt förstående.
-- Det högaktar jag Anna-Carin för, men jag säger det alldeles för sällan.
För nio månader sedan föddes Wilmer, Anna-Carins och Lars gemensamma barn, och så liten han är har han en stor del i att prästen kommer till Viby Postgård på pingstaftonen.
-- Wilmer skulle döpas och då sade vi att vi lika gärna kan gifta oss sam- tidigt.
Så de sköt på dopet tills nu och slår så att säga två flugor i en smäll när prästen ändå är på plats.
-- Hela körprogrammet är klart med vigsel och dop på gräsmattan, middag i tältet och dans i magasinet. Lata gäster behöver bara röra sig max femtio meter på hela kvällen, säger Lars hult.
Någon bröllopsresa blir det inte nu, det får bli senare i livet när barnen är större.
-- Men jag ska till Växjö och köra rally nästa vecka, så lite bröllopsresa får jag i alla fall, säger Lars och skrattar gott.
-- Den som jag älskar mest. Otroligt varm och omtänksam. Har alltid plats i hjärtat och sinnet för andra, inte minst mig och familjen. Hon är nästan en förutsättning för mig. Väldigt klok och intelligent med bred allmänbildning. Väldigt bra samtalspartner, som sagt väldigt varm och generös.
Karismatisk, bestämd. Han har mjuknat mycket sedan vi träffades men det vill han nog inte erkänna. Han är verkligen min jämlike, ingen drar mer än den andre. Temperamentsfull på gott och ont, snäll och omtänksam. Väldigt söt.