En del ser rött. Andra ser orättvisor. Politiker från alla partier tycks ha kommit till den senare insikten. Numera har alla partier utom kristdemokraterna, folkpartiet och moderaterna deklarerat att de är feministiska. Och de som inte gjort etiketten till sin månar ändå om att hänga med i debatten.
Kristdemokratiska kvinnoförbundet försökte men fick inte partiet med sig. Alf Svensson föredrar att prata om jämställdhet i stället. Moderaternas Bo Lundgren har sagt att han är feminist. Lars Leijonborg säger detsamma men tycker att det är upp till varje individ, inte partier, att bestämma.
Uppslutningen till trots går tolkningarna av denna laddade -ism isär.
Det framgick när kvinnliga toppolitiker - inga män hade tid att komma! - i veckan träffades på den årliga jämställdhetskonferensen i Växjö.
Alla tycktes eniga om att feminismen är utmärkta glasögon för den som vill se var makten finns. Där dominerar männen och bestämmer livsvillkoren också för kvinnorna.
Jämställdhet ansåg många var ett alltför vagt begrepp.
-- Att säga att man är för jämställdhet är som att säga att man är för vackert väder, kommenterade Lena Ek, ordförande för centerns kvinnoförbundet och partiets vice ordförande.
-- Feminismen är det analytiska medlet medan jämställdhet är målet, sade Karin Pihlsäter, folkpartiets ekonomiska taleskvinna.
-- Ordet jämställdhet suddar till diskussionen och bortser från maktanalysen, tyckte Gudrun Schyman.
Alla partiföreträdare verkade också överens om vad feminismen skall användas till. Alla vill se lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för män och kvinnor.
Men, som så ofta annars i politiken, är det vägen dit som skiljer partierna åt.
Enkelt uttryckt kan man säga att partiernas variant av feminismen och deras recept för att ändra obalansen hänger ihop med traditionella ideologiska utgångspunkter. Borgerligheten fokuserar på individen medan de socialistiska riktar in sig på gruppen. Men gränserna är förstås inte absoluta och somliga partier pendlar längs skalan beroende på vilken typ av fråga det gäller.
En annan feministisk skillnad skulle kunna dras vid ytterdörren. De borgerliga har siktet inställt på det offentliga livet och ser hemmet närmast som förbjuden mark för politikerna. De socialistiska partierna hävdar, om än med olika styrka, att livet hemma, arbetsfördelningen, omsorgen om barnen, också måste in i den politiska debatten.
Renée Frangeur från Motala är filosofie doktor i historia vid Linköpings universitet. Hon skrattar först lite när hon får frågan vad det kan betyda att feminismen nu tagit sig in på den politiska dagordningen.
-- Det kan tyckas lite trendigt, precis som att alla tidigare skulle vara miljöpartier, men det är bra ändå att de diskuterar kvinnofrågorna. Fast några stora förhoppningar på dem har jag inte.
En anledning är att den offentliga politiska debatten om feminismen främst håller sig på riksnivå. Det är ingen fråga som satt några spår i den lokala politiska debatten, anser Renée Frangeur.
-- Både vänsterpartiet och socialdemokraterna säger att de är feministiska, men hemma i Motala är mansdominansen i partierna total. Vi har till exempel haft svårt att få stöd till kvinnojouren.
Hennes förväntningar är också låga eftersom politikerna inte agerar i ett vakuum. Samhällsklimatet och konjunkturen måste också vara det rätta, säger Renée Frangeur.
-- 1960-talet var en gynnsam tid då vi fick många förbättringar för kvinnorna. Ekonomin i samhället var god, p-pillret kom, många var aktiva i samhällsdebatten. Det ledde exempelvis till en ny abortlagstiftning och ett slut på sambeskattningen.
Renée Frangeur kallar sig själv feminist och lutar sig mot akademisk genusteori: män har i allmänhet en starkare position i samhället än kvinnor och skapar därför normerna för vad som är rätt och riktigt. En feminist jobbar aktivt för att ge män och kvinnor samma inflytande.
Ändå vill hon ändå inte fördöma de många tolkningar av feminismen som partierna nu mejslar fram.
-- Vi måste vara generösa och toleranta och inte fastna i en diskussion om vilken feminism som är radikal nog. Då blir det bara en liten grupp som engagerar sig och då blir hela debatten så inskränkt.
Moderaterna och kristdemokraterna sätter ljuset på den enskilda människan. Skillnader mellan kvinnor och män beror på att individer beter sig illa mot andra. Med information ska individen uppmuntras till andra val.
-- Vi måste göra stora insatser i skolan för att bryta pojkars och flickors traditionella val, säger Chris Heister, partiets vice ordförande.
Folkpartiet ser förtrycket av kvinnor som något strukturellt men vill att lösningen ska utgå från individen. Man kan kritisera dem som vill avstå från pappamånaden men inte tvinga dem att ta ut den, heter det.
-- Vi ska inte ge mer makt till staten utan till kvinnorna själva, tycker Karin Pihlsäter.
Centern föredrar också lösningar som siktar in sig på den enskilda individen -- som speciella lån till kvinnliga företagare -- men utesluter inte lösningar för gruppen kvinnor.
-- Invandrarkvinnor är dem som trycks ned mest av flest strukturer och vi måste ta en tuff fight för deras skull, säger Lena Ek.
Miljöpartiet vill ställa sig vid sidan av diskussionen om kollektivet kontra individen.
-- Båda lösningar behövs men vad som också måste till är en uppvärdering av omsorgsarbetet, agiterar Lotta Nilsson Hedström. Precis som kristdemokraterna vill miljöpartiet uppvärdera traditionellt kvinnliga sysslor. Exempelvis göra det möjligt för en förälder att bli dagbarnvårdare åt egna barn. Partiet är det enda som infört ett mansutskott, jämte ett kvinnoutskott, för att också frigöra männen.
Socialdemokraterna lyfter i sitt program fram att kvinnors villkor är olika männens; de tjänar mindre pengar och får ta ett större ansvar för hem och barn. Partiet lägger liksom vänsterpartiet tonvikten vid lagstiftning och politiska reformer.
-- Vi vill ha en lag som gör heltid till en rättighet och deltid till en möjlighet, pläderar Inger Segelström, s-kvinnornas ordförande.
Vänsterpartiet väljer ett starkare ordval och pratar om att patriarkatets förtryck systematiskt ger kvinnor en underordnad makt i samhället, på jobbet, vid diskbaljan eller i riksdagen.
-- Det gäller att se helheten, inte bara delarna, tycker Gudrun Schyman.
Arbetarrörelsens partier, vänsterpartiet och socialdemokraterna, har lättare än de borgerliga partierna att ta till sig den teo-retiska feminismens maktanalys som utgår från att det bildats förtryckande strukturer i samhället. Kollektiva lösningar, lagar, ligger därmed också nära till hands.
Argumentationen ligger i linje med den socialistiska klassanalysen om vilka som har makt i samhället. Men det har inte varit enkelt för feministerna i de båda partierna att få gehör för att könsförtryck kan vara något annat än en klassfråga. Vänsterpartiets bekymmer med mansdominerade vallistor i Skåne är senaste exemplet på det.