Kent Person är en lågmäld man. En typisk fotograf. Fotografer ska hålla sig i skymundan. Betrakta det som händer runt omkring. Och nog har Kent hunnit betrakta. Under sitt yrkesverksamma liv jobbade han i Stockholm och var med om TV och svensk filmindustris uppbyggnad. Men Kents liv började i Mjölby.
– Jag föddes i Bromma. Men far fick jobb på Lagströms i Mjölby som chef när jag var två år gammal, berättar Kent.
När började du med fotografi?
– Det är en liten slingrig väg. När jag ville ha något som ung, fick jag bidra till det själv. Så jag började sommarjobba. Tredje sommaren fick jag praktikjobb på Vifolka reklam, säger Kent.
Kent studerade på realskolan då, och det var praoplatsen på reklambyrån som förvandlades till jobb.
– Då hände det sig så, att han som var AD var försvunnen en dag. Numer vet jag att han drog till Spanien för att måla, säger Kent.
Den måndagen hade byrån en stor fotografering. Stora släp och tankvagnar skulle fotograferas innan leverans.
– De skickade iväg mig för att ta några kort. Jag ställde upp en lastbil på Burensköldsbron. Nästan varje dag efter skolan ringde reklambyrån till mig för fotograferingsuppdrag efter det, berättar Kent.
Då ville han bli reklamtecknare. Men efter refusering från Beckmans frågade någon ifall han inte istället skulle söka fotoskola.
– Jag kom då in på Christer Strömholms Fotoskola. Jag gick de första förberedande åren. Vi blev ett gäng elever som började lattja med film under skoltid. Vi gjorde i vårt tycke några trevliga kortfilmer som sänder på Televisionen, berättar Kent.
Det här var i mitten av 1960-talet och i Sverige fanns bara en enda TV-kanal och den var svart/vit.
– När jag skulle inleda år tre ringde de från filmskolan och undrade om det fanns någon elev på Fotoskolan som var intresserad av film. På så sätt hamnade jag som assistent på nystartade Filmskolan.
Där jobbade Göran Strindberg som lärare, en av Sveriges främsta filmare innan Sven Nykvist.
– Eftersom skolan var så ny var alla med på allting. Jag jobbade som dagavlönad assistent först till Göran, och sedan som B-fotograf till alla filmeleverna.
Livet kom till ett vägskäl. Kent Person väntade barn och hade inte gjort värnplikten. Samtidigt blev han erbjuden att filma Elvira Madigan.
– Tyvärr tackade jag nej. Vilket jag ångrar idag. Livet hade sett annorlunda ut tror jag, säger Kent.
Kent gjorde lumpen. Sedan var det omöjligt att att få jobb som B-fotograf. Alla hade redan etablerat sig med någon gubbe berättar Kent.
– Sen ringde en gammal kompis och frågade om jag ville filma nyheter. Jag jobbade bland annat med Claes Elfsberg, som då var nyexaminerad journalist, säger han.
Det var under den här perioden Kent fick vara mitt i de stora historiska nyhetshändelserna i Sverige under 1970-talet.
– Almstriden var nog lite personligt. Minns inte ens om jag fick betalt när jag filmade under den händelsen, berättar Kent.
De rörliga bilder som vi sett från Almstriden är tagna av Kent.
– Det var under nyhetsperioden på Rapport jag lärde mig det som var grundläggande när man filmar, säger han.
Hur kom det sig att du filmade Sven Klangs kvintett?
– På filmskolan träffade jag Stellan Olsson. Vi gjorde först en serie med barnfilmer efter Maria Gripes bok Pappa Pelerins dotter. Under tiden gjorde jag också reklamfilmer bland annat Flora-filmerna med Ernst Hugo Järegård och Margaretha Krook, också reklamfilmen Limpan för Wasabröd. Sverige var världsbäst på att göra reklamfilm på 1970-talet, säger han.
Nu kommer det där med lågmäld igen när jag frågar Kent om filmen Sven Klangs kvintett. Filmen som blivit utsedd till en av Sveriges bästa filmer någonsin, och alla som gjorde filmen fick en Guldbagge.
– Det finns väl inte så mycket att säga om om den. Det var en ganska lång inspelningsperiod, säger Kent.
Varför är den så kultstämplad och hyllad?
– Jag vet inte. Efter inspelningen tänkte jag, att antingen är det ett praktfiasko, eller en hitt. På premiären satt jag bredvid Jörn Donner, en erkänd regissör. Jag tittade nog mer på honom, än på filmen för att se hans reaktion. Jag såg att han var förtjust hela tiden. Så jag tänkte, att det här kanske går hela vägen, berättar Kent.
Filmen fick lysande recensioner.
– Jag tycker den håller fortfarande, säger Kent.