Videon är inte längre tillgänglig
Han öppnar ett öga och kikar upp lite när vi närmar oss.
Orkar han prata, tro? Jodå, det går bra, men den som vill något får helt sonika krypa ner bredvid honom i gräset för han tänker ligga där han ligger.
På en smal liten gräsremsa mitt i depån och med cyklister förbitraskanses på båda sidor, där har han hittat sin fristad.
– Jag är trött, framför allt sovtrött, och då blir inte själva cyklingen så smidig heller, säger han.
Men Sebastian har utformat ett klokt koncept.
– Så här har jag gjort de senaste tre depåerna, säger han. Jag vilar lite och får bort mjölksyran ur benen. Det har gått bra hittills.
Det är kaffet, eller snarare bristen på detsamma, som ställer till det lite. Sebastian får ont i magen om han dricker för mycket, så nu har han bara att välja – sömnig men glad mage, eller pigg men kass i kistan.
– Enkelt. Magen är viktigast, säger han och gäspar.
Från Hammarsundet är det "bara" fyra mil till mål. Rena upploppet. Eller?
– Jag är så arg! utbrister Karin Alfredsson från Stockholm och ställer ifrån sig cykeln bara ett par meter in i depån.
Vad har hänt?
– Inget. Men det är så nära hem att man har råd att känna efter och då inser jag att jag bara vill att det ska ta slut. Jag är förbannad!
Hon sansar sig lite.
– Äsch, nu låter jag som världens neggo. De första 20 milen var ändå härliga. Men nu är jag trött på cykeln och så har jag ont i knäna.
Är det fösta rundan?
– Ja.
Sista?
– Ja. Nej förresten, jag har nog snart glömt den här smärtan.
Smärta ja, det går att få hjälp av massageterapeuterna Jessica Wollermo och Bengt Lindström i depån. Men även deras handpåläggning kan vara kännbar.
– Cyklisterna ser glada ut när de kommer hit, sen förvånas de över att det gör ondare hos oss än ute på banan och till sist blir de nöjda när de inser att de kommer att ta sig till mål tack vare vår hjälp, säger Bengt.
– Vi hade en man här nyss som inte trodde att han skulle klara att trampa till Motala, men när vi var färdiga så utropade han "nu kan jag åka till Kiruna!"
Efter lite blåbärssoppa, sportdryck och saltgurka tar sig cyklisterna an de sista fyra milen mot mål. En del stannar i depån i Medevi, andra längtar till Motala och blåser rakt förbi.
Vilan hägrar. Lite mera mat. Kanske en kram och en välförtjänt ryggdunk.
Stefan Nordstrand från Uppsala har satt sig ner, lutad mot ett cykelställ. Det ser nästan skönt ut.
Han lastar in pastasallad och kycklingspett.
– Jag vet inte om jag orkar prata.
Han ler lite.
Det han säger tycks dock tala för de allra flesta som just fullbordat den 30 mil tuffa utmaningen:
– Det har varit en helt fantastisk runda. Men just nu kan jag inte röra mig en meter!