PÄ julen samlas 25 personer hemma hos Irene. Det Àr tjejen som bor hos Irene i dag, Irenes biologiska barn samt Ida och andra forna familjehemsbarn. "De Àr ju mina barn de ocksÄ, det kan ju inte bli pÄ nÄgot annat sÀtt", sÀger Irene.
â Vad kallt det Ă€r! Kom in, sĂ€ger Irene Nilsson nĂ€r hon slĂ„r upp ytterdörren.
I köket har hon dukat för fika. Kaffet puttrar i kaffebryggaren och pÄ köksbordet stÄr ett fat med wienerbröd.
â Ida har inte kommit Ă€n, sĂ€ger hon, slĂ„r sig ned vid köksbordet och tillĂ€gger sedan, med glimten i ögat:
â Det Ă€r typiskt henne. Jag tror aldrig att hon varit i tid.
Ida Andersson Àr ett av 42 barn som Irene varit familjehem Ät genom Ären. Sedan 1980 har Irene, utan uppehÄll, haft minst ett familjehemsbarn boende hos sig i VÀstra Eneby.
â Jag minns sĂ„ vĂ€ldigt vĂ€l nĂ€r Ida kom hit första gĂ„ngen. Hon stod ute pĂ„ uppfarten och kramade socialsekreterarens ben, livrĂ€dd att bli lĂ€mnad.
Irenes mobiltelefon plingar till. Det Àr ett meddelande frÄn Ida, som skriver att hon Àr pÄ gÄng. Irene svarar och lÀgger sedan bort telefonen igen.
Hur kom det sig att du blev familjehem?
â Jag kan inte beskriva det pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt Ă€n att det bara kĂ€ndes sjĂ€lvklart. Första sommaren, 1980, hade jag ett par pojkar hos mig. Sedan ringde en kommun och frĂ„gade om vi kunde hĂ€mta ett litet spĂ€dbarn 22 mil hĂ€rifrĂ„n. Det kunde jag ju sĂ„ klart.
"Jag kan bli lite rörd nÀr jag tÀnker pÄ och pratar om barnen som bott hos mig, men det har samtidigt varit sÄ sjÀlvklart för mig att ta dem till mig", sÀger Irene.
Vad krÀvs för att vara en bra familjehemsförÀlder?
â Du mĂ„ste vara mentalt stark. Sedan mĂ„ste du naturligtvis ha ett stort hjĂ€rta. Det krĂ€vs en fast hand och oĂ€ndligt med kĂ€rlek.
Vad har det tillfört dig och ditt liv att vara familjehem?
â Allt. Du fĂ„r sĂ„ mycket tillbaka och tur Ă€r det, för annars skulle man aldrig orkat. Det Ă€r tufft och tungt om det inte ordnar sig för barnen. Men det Ă€r vĂ€rt det, för det Ă€r naturligtvis jĂ€tteroligt nĂ€r det gĂ„r bra för dem.
I hallen slÄs ytterdörren plötsligt upp. Det Àr Ida. Irene fÄr en kram innan Ida slÄr sig ned bredvid henne. De tittar ömt pÄ varandra och Àr snabbt igÄng med att bÄde skoja och skratta.
â Irene har fĂ„tt stĂ„ ut med mycket genom Ă„ren, sĂ„ mycket kan jag sĂ€ga, skrattar Ida, som bott hos Irene i tvĂ„ omgĂ„ngar.
Ida bodde hos Irene under ett Ärs tid nÀr hon var sex-sju Är. DÀrefter var hon ett sÄ kallat "helgbarn" som kom enstaka helger. Som 14-Äring flyttade hon dock tillbaka pÄ heltid. "Hon Àr som ett barn i huset, det Àr hon", sÀger Irene kÀrleksfullt.
I dag Ă€r hon 30 Ă„r och har egna barn. Första gĂ„ngen hon kom till Irene var hon bara sex-sju Ă„r. Efter ett Ă„r flyttade hon hem till sin biologiska familj, men fortsatte vara "helgbarn" hos Irene. NĂ€r hon var 14 flyttade hon Ă„terigen dit pĂ„ heltid â och stannade i sju Ă„r.
â Jag kĂ€nde mig verkligen trygg hĂ€r.
NÀr Ida fÄr frÄgan om hon nÄgonsin kÀnt den tryggheten hos sin biologiska familj Àr hon tyst i flera sekunder innan hon svarar. Ett rakt och enkelt svar.
â Nej.
Hon vill inte berÀtta speciellt mycket om livet hos sin biologiska familj, men sÀger att hon kommer frÄn en trasslig bakgrund och uppvÀxt.
Det Àr tufft att vara familjehem ibland. Man möter mÄnga trasiga, svikna och ensamma barn. Irenes ögon fylls av tÄrar nÀr hon berÀttar om nÄgra av sina upplevelser. TioÄriga barn som sagt att de ska ta sina liv, barn som sprungit pÄ jÀrnvÀgsspÄr, barn som vÄldtagits av sina förÀldrar, barn som sovit i fÄtöljer... NÀr hon tÀnker pÄ hur illa mÄnga barn far i vÀrlden i dag blir hon arg, berÀttar hon.
Vad har det betytt för dig att fÄ komma till familjehem?
â Massor. Sedan Ă€r det sĂ„ skönt att jag kom till just Irene och ingen annan. Hon har verkligen gĂ„tt in för det. Johanna och Anna-Karin, Irenes biologiska döttrar, har ocksĂ„ varit en stor del av mitt liv.
Hur tror du att ditt liv hade sett ut om du inte kommit till Irene?
â Jag vet fan inte, jag vet verkligen inte. Jag hade nog inte tagit studenten eller pluggat vidare, i alla fall. Jag Ă€r den första pĂ„ flera generationer, i min andra familj, som över huvud taget ens tagit studenten.
Ida ler och nÄgot som ser ut som stolthet sveper över hennes ansikte.
â Det löste sig för mig, jag klarade det.
NÀr Irene och Ida pratar om gamla minnen skrattar de gott. Och deras ögon lyser av kÀrlek och vÀrme nÀr de tittar pÄ varandra. Irene ser Ida som sitt eget barn, berÀttar hon.
Sedan studenten har hon jobbat och nu Àr hon snart fÀrdigutbildad specialistundersköterska med fokus pÄ akut- och intensivvÄrd.
Som 21-Äring flyttade hon ifrÄn Irene. Trots att hon inte bott hos Irene pÄ nÀstan 10 Är har de fortfarande har en nÀra relation. Det bekrÀftar de bÄda.
â Vi firar jul och födelsedagar ihop. Irenes döttrar Ă€r som mina egna syskon. Jag och Anna-Karin pratar varje dag, sĂ€ger Ida.
Hon börjar prata gamla minnen med Irene. De skrattar Ät alla hÀndelser.
â Irene skjutsade mig till bussen eller tĂ„get varje dag, nĂ€r jag skulle till skolan. Varje gĂ„ng som tĂ„get rullade in sa jag att "jag Ă€r hungrig, har du en femma till en macka?". DĂ„ blev hon stressad sĂ„ hon slet upp plĂ„nboken och gav mig en tjugolapp. Det satte jag i spel.
Ida kommer frÄn en trasslig bakgrund, men fick en trygg punkt hos Irene nÀr hon kom dit första gÄngen som sex-sju-Äring.
Irene skrattar och fyller i:
â Jag tĂ€nkte att "hon ger sig vĂ€l", men det gjorde hon inte. Det var kul, Ă€ven fast jag var arg ibland.
Ida minns ocksÄ nÀr hon fick en moppe.
â Jag gasade i gruset hĂ€r utanför och Irene stod och skrek pĂ„ mig.
BÄda tvÄ börjar skratta Ät minnet, berÀttar fler. Det Àr tydligt att de har en nÀra och trygg relation.
â Ida Ă€r som ett av barnen i huset, fastslĂ„r Irene leende och kramar Idas arm.
Ett minne som Irene och Ida skrattar gott Ät Àr nÀr Irene spontant kom hem med tvÄ ponnyer. Egentligen hade hon lovat barnen en pool, men nÀr hon kom över tvÄ schettisar som behandlades dÄligt fattade hon beslutet att ta hand om dem istÀllet för att bygga pool pÄ tomten hemma i VÀstra Eneby. Det beslutet var inte populÀrt hos dottern Anna-Karin, som skrek att hon hatade hÀstar. "Det gjorde hon ocksÄ", skrattar Irene.