De byggde halmhus av gammal lada

Vägen slingrar sig fram som bara riktigt gamla skogsvägar kan. Ömsom dunkelt belyst där träden står tätt, ömsom bländade ljust där tegarna öppnar landskapet och solen spelar fritt.

Just när vi ser det ljusa huset till höger där Catharina och Lennart Brewitz bor börjar det regna och när jag kliver ur bilen står jag upp till hälkappan i en lerfylld vattenpöl. Catharina berättar senare att det är gammal sjöbotten där vi står och det är kanske ett sista försök till återerövring jag råkar ut för.

- Vi ser mer rådjur än bilar genom våra fönster, säger Catharina Brewitz samtidigt som tre, unga tyska ferieturister på skateboards ilar nedför den asfaltsbelagda backen bortom ängen.

Brewitzfamiljen har ändrat sin livsföring i och med flytten till huset och landet. Växlat ner, odlar eget som lagras i egenbyggda jordkällaren, handlar lokalt, fiskar i sjön, bygger vidare med begagnat och kan inte tänka sig att flytta härifrån. När de hade strömavbrott i vintras och höll värmen med den öppna spisen och upplysningen kom från ljus och lyktor, då kändes det så fint att Catharina undslapp sig ett smått förtvivlat "Nej!" när strömmen kom tillbaka.

- Här blir vi kvar. Det är inte bara att bo, det är ett sätt att förhålla sig till livet, säger Catharina.

Lennart kommer ut och handhälsar med valkig hantverkarnäve och vi ställer oss i lä för regnet under det breda taksprånget på garaget. Garaget fungerade som bostad under det år boningshuset byggdes och är delvis byggt med samma metod. En gjuten betongplatta, ett varv lecasten, en kraftig timmersyll utanpå den. Reglar på syllen, plattor av träullit (cementindränkta träfiberplattor) fästa i reglarna som yttervägg och råspont på insidan. Mellanrummet fyllt med löshalm som isolering. Puts på utsidan. Redigt och rejält.

- Jag stötte ner halmen för hand. Ett jäkla jobb men det gick, säger Lennart

I garaget står värmeanläggningen. Varmvattnet går i en kulvert över till boningshuset. Bergvärmen ger 5,5 kW och det räckte gott även i vintras trots rekordkyla och långvinter.

- Vi ville ha ett så tyst hus som möjligt och nu slipper vi det här brummandet.

I begynnelsen var alltså en gammal lada. Den köptes av paret Brewitz och monterades ner, stock för stock. De bodde då i Västervik och letade lämplig tomt på landet. Så dök tillfället upp, tomten röjdes och husplanerna skulle realiseras. Ekologi, eller snarare kretsloppstanken, satt djupt rotad i familjen.

- Jag tillbringade några månader i ett Sida-projekt i Västindien i början på 90-talet. Där upplevde jag en knapphet i material som fick mig att tänka om radikalt. Vi var tvungna att använda och återanvända det material som fanns till hands för att åstadkomma det vi ville göra. Det fick mig att inse hur mycket vi i välfärdsvärlden slösar med material. Och de tankarna hade Chatarina och jag med oss in i det här bygget.

Konkret innebar det att stora delar av ladan användes i det nya huset. Den bärande stommen är till stor del återanvänt, prima timmer. Dörrar och beslag inpassades i interiören.

- När vi sågade i det här gamla virket kom en alldeles underbar doft av tyre.

Lennart kom över en bok om halmhus när han hade fått sin aha-upplevelse om resursslöseriet. När det skulle byggas kändes det naturligt att pröva den metoden här.

Vetehalm tingades hos en bonde, skördades i rätt tid på dagen och balades. 900 hårdpressade halmbalar på 15-20 kilo styck lagrades i en lada i två år. Minst ett år måste halmen lagras för att det vax som finns naturligt på den, och gör att det är svårt för putsen att fästa, ska brytas ner. Husets betongsula, med golvvärme, göts. Varven med lecasten murades fast och så stomrestes huset. Nu var det dags för det som skiljer det här huset från de flesta andra.

Halmbalarna lades omlott mellan de stående timmerbjälkarna som ger huset dess karaktär från utsidan. Balarna förankrades i varandra med cirka en meter långa trädymlingar och släckt kalk ströddes mellan lagren för att avskräcka eventuella råttor och möss. Väggarna kläddes sedan med nät och slutligen putsades de två gånger med kalkputs. Teoretiskt en enkel metod men det tog fyra månader ungefär att bygga alla väggar. Halmbalarna är tunga att hantera.

- Jag kanske inte var i den ultimata åldern för att dra igång ett sånt projekt, småskrattar Lennart som är på sitt femtionionde år i jordelivet.

Huset utgår från en skåneinfluerad husritning. Över den har det tänkts, ändrats, tänkts och ändrats igen. Som till exempel att då man kommer in i huset via entrédörren så ser man rakt igenom huset ut över det böljande landskapet via en glasdörr på motstående långvägg. Eller att när man ställer sig mitt i huset så ser man ut genom fönstren i alla väderstreck. Eller att både köksfläkt- och ventilationsmotor monterats utanför innertaket så att inte det ringaste knäpp från dem hörs inomhus. Eller att akustiken är förträfflig.

- Som sagt, vi ville ha ett tyst hus.

Inomhus luktar det svagt av linolja som använts till allt virke och för att ytbehandla betonggolvet, som har en behaglig temperatur av golvvärmen. Alla rum i huset har "ögonkontakt" med varandra, men det finns dörrar, en del från ladan, så att den som vill kan vara enskild.

Det är avundsamt högt i tak men likafullt är det ett innertak med en rejäl isolering av 50-centimeters halmbalar innan yttertaket.

Samma balar som utgör husets väggar. Väggarna är en balbredd tjocka (50 cm) och det ger djupa, vackra fönsternischer som rundats på insidan efter antroposofisk förebild. Ljusspelet är utsökt.

Utvändiga trädetaljer är tjärade och trots att regnet nu övergått till stadig duggform förnimmer vi en svag, trygg tjärdoft när vi står och säger adjö vid husknuten. Regnet ändrar nyansen på kalkputsen, den ursprungliga, nästan vita färgen mörkas ner. Huset lever. Utanför fönstren på sydsidan ligger kringspridd ölandssten, det ska bli uteplats så småningom. En bastu ska byggas och ett växthus finns på skisstadiet.