Kriminalvårdschefen Åsa Lindberg vid Västerviksanstalten bekräftar att det kommer klienter med längre straff.
Det bekräftar kriminalvårdschefen Åsa Lindberg, Västerviksanstalten.
– Det har pågått ett par år. Det är inte jättemånga, jag kan inte säga antalet. Det sker under särskilda villkor och efter risk- och säkerhetsbedömningar. Nedklassningen är en del i det. Vi jobbar ständigt för att lösa platsbristen, säger hon.
Tidningen Expressen avslöjade kriminalvårdens nya praxis med nedklassning av fångar, i ett större reportage häromveckan. Generaldirektören Martin Holmgren bekräftade förändringen.
Har det därför blivit farligare på anstalten i Västervik?
– Nej. Incidentrapporteringen är det enda instrument vi kan mäta det med och där ligger det på ungefär samma nivå. Vi har inte sett en ökning. Det har blivit tuffare ute på avdelningarna och ett ökat tryck genom dubbelbeläggningen. Vi rustar oss och försöker möta det med bättre säkerhetsrutiner och att vara bättre förberedda. Vi kan inte se en förändring för att vi fått klienter med längre strafftider, svarar Åsa Lindberg.
Hon lutar sig mot statistiken över rapporterade incidenter halvårsvis: 35 incidenter under januari-juni 2023 och 31 under januari-juni 2024.
– Det är svårt att prata generellt. Västervik har varit förskonade jämfört med storstäderna. Där kan personalomsättningen ligga på 40 procent jämfört med 5 som vi har här. Det betyder så mycket att veta vem du jobbar med, säger Åsa Lindberg.
Sverige har sju anstalter med högsta säkerhetsklass, Kumla, Hall, Hällby, Saltvik, Salberga Norrtjälje och Tidaholm.
Västervik är en av 27 anstalter som tillhör klass två, av de tre nivåerna, och betecknas som en hög tvåa som säkerhetsklass.
Västervik släpper samtidigt klienter vidare tidigare till anstalter med lägre säkerhetsklass, för att avhjälpa platsbristen med frigivningsförberedande insatser.
Den tillfälliga entrén under ombyggnaden av Västerviksanstalten vid Gertrudsvik.
Fackförbundet ST publicerade i slutet av juni sin rapport om hot och våld bland kriminalvårdare. I undersökningen berättas det att mer än var tredje anställd har blivit utsatt på arbetsplatsen under det senaste året.
Undersökningen visar att många drabbas av sömnproblem eller inte orkar gå till arbetet.
Rapporten visar också att det finns en tystnadskultur i verksamheten, en av fyra som svarade vågar inte framföra kritik, varken internt eller externt.
Det framkommer också att ST:s medlemmar vill behöva arbeta ensamma i mindre utsträckning.
– Kriminalvårdens snabba utbyggnad innebär minskad personaltäthet. Det kan ytterligare försämra miljön på anstalterna och öka risken att som anställd utsättas för hot och våld, säger Britta Lejon, förbundsordförande för ST i rapporten.
Staffan Hederberg är facklig ordförande för ST på Västerviksanstalten som har 130 medlemmar där.
– Att flytta klienter från en "etta" som inte är färdiga med sin rehabilitering medför en ökad risk för hot och våld för personalen. Det har pågått en tid och vi är inte positiva till det, säger Hederberg.
En bil med Kriminalvårdens logotyp.
Åsa Lindberg kommenterar delar av den rapporten så här:
– Någon tystnadskultur upplever jag inte att det finns här. Vi samarbetar med de fackliga organisationerna för att lösa problemen. Vi gör riskbedömningar med huvudskyddsombudet och vi försöker att arbeta minst två och två på avdelningarna. Visst kan det förekomma efter bedömning att någon följer ensam med en klient.
Detta kan ses mot bakgrund av att den svenska kriminalvården står inför en historisk utbyggnad, från dagens 9 000 anstalts- och häktesplatser till 27 000 inom tio år.
Kriminalvårdschefen Åsa Lindberg vid Västerviksanstalten berättar om orsakerna till en tuffare miljö.