Sällan har väl ett LRF-riksmöte fått sådan uppmärksamhet i media som detta, och sällan har väl Staffan Danielsson från Linköping stått i rampljuset så intensivt. Han var en enad valberednings kandidat till LRF-ordförandeposten och det var många som tog för givet att han skulle bli Sveriges nye bondeledare.
- Jag tog ingenting för givet, säger han. Jag visste precis vad som gällde - att jag riskerade att bli något av en dödspilot. Valberedningen bad mig ställa upp, jag gjorde det, men stämman gick inte på valberedningens linje.
Tv, radio och tidningar står i kö efter omröstningen för en intervju med förloraren. Han får mer än nog med uppmärksamhet ännu några ögonblick, och sedan är det slut. Caroline Trapp satt säkert på tronen.
Hon har redan hållit sin presskonferens och med tydlig glädje i rösten förklarat att det egentligen inte finns några större motsättningar inom rörelsen - ingenting som inte nu går att ordna, i vilket fall som helst.
- Jag önskar den nya styrelsen lycka till, säger Staffan Danielsson. Caroline har sagt att hon har tagit till sig av kritiken och satsar på ett breddat ledarskap. Rörelsen står inför tuffa uppgifter och det är säkert bra att den här diskussionen har förts.
Han förtydligar:
- Organisationen har visat att den klarar öppna diskussioner och att demokratin fungerar, det är stämman som beslutar. Jag tror att styrelsen kommer att fungera bättre efter den här debatten än om vi inte hade haft den.
Lite överraskad över omröstningens resultat är han kanske.
- Ja, det är nog ganska ovanligt att en enig valberedning inte får igenom sitt förslag. Det var tydligen inte tillräckligt förankrat, trots allt.
Staffan Danielsson lämnar sin post i förbundsstyrelsen och han kommer inte tillbaka igen.
- Nej, nu räcker det, säger han. Jag fortsätter med mitt lantbruk och jag fortsätter med mina politiska förtroendeuppdrag.
Han förnekar med kraft att han är besviken.
- Jag deppar inte ihop, det är ingen tragedi. Jag visste precis vad som gällde. Jag har andra uppgifter att gå vidare med.