Valla fritidsområde är bra just för fritid och på sportlovet leker barn i lekparken, på Mjellerumsgården lunchas det, i skogsbackarna drar föräldrar barnvagnar i vintersolen och på koloniområdet siktas en och annan vårlängtande trädgårdsfantast som saknar jorden mellan fingrarna.
Varma vindar under tidigare dagar har smält nästan all snö i Vallabacken. Ingen försöker sig på pulkaåkning.
I snålblåsten som svept in under dagen tar sig väderbitna studenter fram på cykel genom området på väg mellan bostaden och universitetet.
Inne i Vallastallet kvittrar vårfåglarna.
Det låter faktiskt som när man står i en zooaffär, kvillrandet av småfåglar är detsamma, fast här i stallet kommer ljudet från gråsparvar som listigt tagit sig in under takåsarna och myser i värmen från djuren.
Sandra Hansson står i boxen hos hästen Hällifant, en mycket liten häst med mycket tjock päls. Sandra är Hällifants skötare och har också ridit in honom.
-- Han är busig, men väldigt bra. Han var lite dum förut men nu är han jättebra. Han är bra att rida, men bäst är han när vi kör honom. Vi ska tävla i ponnytrav han och jag, berättar Sandra.
Hon åker till stallet tre dagar i veckan eller oftare, och nu på sportlovet är hon här så gott som varje dag och hinner nästan inget annat, förutom att umgås lite med kusinen som sovit över.
Att ha sköthäst istället för en egen är förstås skönt, man bär inte allt ansvar själv.
-- Fast jag vill ha honom, säger Sandra.
Det bor inte bara hästar i Vallastallet. Alla som passerat djurhagarna på vår och sommar vet det. Geten Lolly lever inomhus vintertid men måste ju motioneras. Malin Idegren och Frida Bogren har kopplat henne och promenerar.
Malin är skötare åt Lolly.
Det fungerar så i stallet; först är man skötare åt en get i två år, därefter får man ha en sköthäst om man vill.
-- Jag tror jag vill det, säger Malin.
Vallaområdets faluröda byggnader, små stugor och hagar ger en skön lantlig känsla. En av de röda längorna hyser just en lantlig verksamhet: I Odalmannens magasin finner man gamla traktorer i mängd, fina och välskötta, och i grannhuset står en amerikansk traktor tillverkad 1916. Den vill Sven Wiktander och Curt Feltborn få igång.
-- När vi fick den från en familj på Mälaröarna hade den stått nedsjunken i skit i femtio år, ja den såg hemsk ut, säger Curt.
Nu ser traktorn riktigt snygg ut. Vissa delar har fått bytas ut, som tanken. Den hade totalt rostat sönder. En plåtslagare i Gamla Linköping har fixat en ny.
Curt och Sven är gamla rävar och det är även deras renoverande kollegor i Vagnmuseet.
Därinne träffar vi Magnus Bolander och Lennart Ignell, hängivna återställare av historien.
Båda museerna är i behov av mera folk, fler människor som kan hjälpa till att restaurera, renovera och dokumentera.
Återväxten är inte god.
-- Alla kan vara med här. Om man har tummen mitt i handen kan man forska och dokumentera. Har man inte tummen mitt i handen kan man snickra och laga, säger Magnus som tycker att pensionärer borde ta chansen att göra något kul av den fritid de fått när de slutat jobba.
-- Att gubbarna här blir så förbaskandes gamla beror på att de är här och gör saker hela tiden!
Nu är det inte bara gubbar som engagerar sig i museiverksamheten.
Det finns damer också. Och varför skulle inte en dam kunna lacka en ålderdomlig vagn vackert blank?
I vagnhallen står Grill-släktens fina resvagn från Godegårds säteri, likvagnen från Vreta kloster, en landå från Harvestad gård . . .
När Corren lämnar Vagnmuseet har dagen redan börjat skymma lite, lite.
Våren dröjer än. Vid ankdammens frusna vatten är gässen samlade.
De svarar inte på tilltal, reagerar inte på ljud. De äter gräs.
Dum som en gås?
En av dem står på en fot i taget, drar upp den andra och värmer den i fjädrarna, byter sedan. Smart.