"I tre dagar visste vi inte om Mikael skulle överleva. Det var oerhört jobbigt för oss alla", säger Jeanette Johansson tillsammans med Mikael och Erik.
Fredagskvällen den fjärde februari 2021 glömmer familjen Johansson i Valdemarsvik aldrig. Familjen hade förberett ett kalas för pappa Mikael, men han dök inte upp. Mellandottern Hanna, 14 år, hade pratat med sin pappa tidigare, men plötsligt knäppte han bara bort henne.
– Jag brukar alltid säga "jag älskar dig" innan vi slutar, men nu lade han bara på utan att säga hej då. Det kändes konstigt, berättar Hanna Johansson.
Timmarna gick och de började att bli oroliga. När hustrun Jeanette Johansson började att söka på Google hittade hon en notis på Västerviks-Tidningens nyhetssajt, om en olycka med två lätta lastbilar, vid kommungränsen. Familjen visste att Mikael var på väg den vägen – från Oskarshamn och till Valdemarsvik på E22. Olyckan hade inträffat vid Mörtfors.
– Jag försökte att ringa Mikael, men fick inget svar. Då bad jag barnen att ringa, eftersom han alltid svarar dem. Men inget svar. Jag gick ut och kollade väglaget, det var halt. Jag ringde akuten direkt och de bekräftade att Mikael hade kommit in.
Jeanette minns inte riktigt vad som hände därefter. Hon satte sig ner på golvet och skrek – åtminstone inombords, för barnen hörde inget. Sedan var hennes enda tanke att ta sig till Västerviks sjukhus. I många år har hon jobbat som specialistundersköterska och hon ville se hur läget var.
– Men jag förstod att jag inte kunde köra själv. Farmor kom till barnen och min fosterpappa Anders körde mig till Västervik. Innan vi kom iväg ringde sjukhuset och sa att det vore bra om jag kom och sa adjö till Mikael.
Mikael Johansson såg plötsligt hur den andra bilen kom rätt emot honom i hans körfält. Efter krocken satt han fast och vittnena kunde inte få ut honom ur bilen.
Familjen har samlats kring fikabordet hemma i villan i Valdemarsvik. Alla vill vara med och berätta om olyckan.
– Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag såg att jag mötte en bil som gick in i sitt vajerräcke på högerkanten. Den fick sladd och kom rätt emot mig. Då stängde jag av telefonen. Resten är sånt som man har berättat för mig, säger Mikael Johansson.
Det var en mindre lastbil som körde mot Västervik som fick sladd i det hala väglaget på E22. Föraren tappade kontrollen, körde emot vajerräcket, fick sladd och körde över på den motsatta vägbanan. Bilen krockade med Mikaels. Det finns inget vägräcke eller annat i mitten på den här delen av E22.
Flera bilister låg bakom Mikael och blev vittnen till det som skedde. Fyra vittnen stannade efter olyckan, men ingen av dem orkade att få upp dörren på Mikaels bil och ta ut honom.
– Så jag tryckte upp dörren med min friska högersida, min vänstersida var ganska trasig. Efteråt har de sagt att skorna satt fast på pedalerna. Ett av benbrotten berodde på att jag bromsade för hårt, enligt läkarna, säger Mikael.
Två av vittnena var sjukvårdspersonal, vilket var tur. De kunde ge en första hjälp på plats.
"Jag är bara så tacksam för att de kunde göra detta. Att de kunde laga pappa så bra som de gjort." Det säger dottern Karolina, 15 år, när hon och föräldrarna tittar på bilderna efter olyckan.
När Jeanette kom in på akuten var Mikael kopplad till många slangar och maskiner. Han låg fortfarande på ambulansbritsen, sjukvårdspersonalen hade inte vågat flytta på honom, och han hade en kanyl i hjärtat.
– "Va fan gör du här? Jag har ju lagat middag, vi väntar på dig hemma." Orden bara kom och jag visste inte vad jag sa just då. Mikael var alldeles kall när jag tog hans hand. Allt var så fruktansvärt och jag var arg för att ingen kunde säga om han skulle överleva, säger Jeanette.
– Jag ville se hur illa det var, så jag lyfte filten som låg över honom. Sedan är allt blankt.
För tio månader sedan visste inte familjen om pappa Mikael Johansson skulle överleva krocken han var med i. Familjen är lycklig över att vara samlad igen. Fr v Karolina, Mikael och Jeanette. Bakom Erik och Hanna.
Mikael fördes in för operation och de anhöriga fick vänta. Vid fyratiden på morgonen kom han tillbaka. Han hade stora skador. Minst 13 öppna frakturer, vänstersidan var trasig med armbrott, krossad fotled, knä och armbåge samt en vadmuskel som hade gått av. Han hade fått elva och en halv påsar blod.
Snart fördes Mikael över till US i Linköping.
– De har satt ihop mig med metall för att kunna sätta ihop benen i kroppen. De sa att den största benbiten i fotleden var som en tumnagel. De har gjort tre hudtransplantationer hittills, men operationerna är inte klara. Som tur var hade jag inga inre skador, berättar han.
Ett tag funderade läkarna på om de var tvungna att amputera hans ben, men det visade sig att det gick att rädda.
– Jag är bara så tacksam för att de kunde göra det. Att de kunde laga pappa så bra som de gjort, säger dottern Karolina, 15 år.
Hon är äldst av barnen som väntade hemma och försökte att trösta sina syskon samtidigt som ingen visste något om hur det hade gått för pappa. Barnen såg på film och spelade datorspel tillsammans, för att tänka på annat.
Jeanette kom hem från sjukhuset, men dagarna som följde var svåra för familjen. Först tre dagar senare fick familj och vänner veta att Mikael skulle överleva.
– Jag fick prata med pappa i 20 sekunder. Det var så skönt, säger Hanna.
För Mikael var alla samtal en ansträngning.
– Jag engagerade mig i så många sekunder som jag kunde, ibland minns jag det inte. För mig kunde det kännas som timmar.
De tre barnen Karolina, Hanna och Erik skrev en gemensam dagbok till sin pappa då han låg på sjukhuset.
Vårdtiden har varit lång, men Mikael stannade bara på sjukhuset i en dryg månad. Efter det har han vårdats hemma.
För barnen var det en överraskning när pappa kom hem, de hade inte fått besöka honom på sjukhuset under vårdtiden. Även familjens djur blev överlyckliga. Den äldsta hunden Amazon, en golden retriever, hade slutat att äta när Mikael inte kom hem efter olyckskvällen. Mikael fick prata med henne i telefonen för att hon skulle börja äta igen.
Först hade Mikael rullstol och sedan en gåstol till hjälp. Men hjälpverktygen ville han inte ha, han ville klara sig själv. Han tränar och går fortfarande på rehab flera gånger i veckan.
Nu har tio månader gått sedan den allvarliga olyckan. Det har varit en utmaning för hela familjen, men Mikael blir bättre och bättre.
– Det går framåt hela tiden. I början passade jag på att gå ut då Jeanette inte var hemma, annars hade jag inte fått göra det. I slutet av maj körde jag bil för första gången efter olyckan och nu går det riktigt bra, skrattar Mikael.
Han är glad över att han klarade sig så pass bra, trots de svåra skadorna han ådrog sig. Familjen har träffat vittnena som hjälpte Mikael och de har också haft kontakt med den andra föraren.
– Jag är så tacksam. Mina jobbarkompisar har hållit kontakten hela tiden och jag hoppas snart kunna vara tillbaka hos dem. Jag är van att vara igång och vill fortsätta med mitt vanliga jobb, skrattar Mikael Johansson, som jobbar som ambulerande elektriker.
Men innan dess återstår mer rehab och fler operationer.