Tania och Misha, samt en storasyster, känner sig trygga i Vadstena. Men kvar i Kiev är delar av familjen.
– Det är en sådan dramatisk händelse och går inte att greppa. Det skulle vara konstigare att inte hjälpa, säger han.
– Vi tänkte på det i en dag, framhåller hustrun Lotta Löfstedt.
Paret har ett gästhus på sin tomt i centrala Vadstena. Där brukar barn och barnbarn sova över när de är på besök. Huset hyrs också ut till turister sommartid.
– Nu har vi lagt de planerna på hyllan, barnen får sova på soffan, säger Lotta och ler.
I deras vardagsrum sitter sju av de nya hyresgästerna, tre mammor med barn och en mormor. Efter en stund ansluter ytterligare en mamma med sin lille son. Hon bor i huset intill med två av sina barn, i en lägenhet som Helen Westerberg upplåtit.
Stämningen i rummet pendlar mellan nyfikenhet, värme, sorg och oro. På kort tid har familjerna fått tak över huvudet. De behöver inte längre utstå ljud från flyglarm, plan i luften – eller hålla sig gömda.
Alla utom en kvinna, som kommer från Kiev, är från Charkiv i Ukraina. De har lämnat män, föräldrar, övrig släkt och vänner bakom sig.
Tania, med barnen Misha och Nonna, har ytterligare en äldre son kvar i Kiev. Det märks att det gör ont i henne att bara nämna det.
Anna och dottern Veronika, berättar att de tvingades leva en vecka nere i tunnelbanan.
– Jag kunde inte föreställa mig att man skulle kunna använda tunnelbanan för att bo och äta där, säger Anna.
Bara för att hämta mat vågade hon sig ut ibland.
– Men det var otäckt.
Sasha, med dottern Ilona och mormor Natalia, berättar hur hennes familj tvingades att bosätta sig i hallen, för att komma så långt ifrån fönstren i lägenheten som möjligt.
Alla längtar hem, men vet inte om och när de kan återvända. Barnen, säger de, är deras drivkraft.
värdfamiljer Vadstena
Värdfamiljerna poängterar att de inte vill hyllas för att de ställer upp. De säger att de är införstådda med att familjerna kan komma att behöva deras hjälp en längre tid.
– Men vi är pensionärer, privilegierade och finns till hands, säger Janne.
Samtidigt betonar han att det finns ett samhällsansvar och inarbetade system som måste ta vid efter de första frivilliga insatserna.
När jag ställer frågan hur de som värdfamiljer upplevde första mötet med flyktingarna tar känslorna över och Lotta börjar gråta. De ukrainska mammorna och barnen tittar undrande på henne. När jag på engelska förklarar att hon blev så berörd av att träffa dem tittar de varmt tillbaka. Även om det finns språkförbistringar känns kommunikationen, just nu, alldeles självklar.
Helen Westerberg säger att hon också tyckte att första mötet var känslosamt. Att det kändes svårt att veta hur man skulle agera.
– Jag visste inte om jag skulle le eller vara allvarlig.
Lotta och Janne Löfstedt har fixat fika, något som flickorna Veronika, Anna och Ilona tycker mycket om.
Efter en vecka i Vadstena har familjerna redan hunnit vara med om flera möten. De har bjudits på lunch av kyrkan, varit på fritids Tussilago, och på språkcafé på biblioteket. Barnen verkar övervägande glada. De har lätt att spricka upp i leenden och lilla Ilona, som älskar akrobatik, bjuder på en liten uppvisning ute på gräsmattan.
De har lärt sig enstaka ord på svenska. Ordet fika är ett av dem och innebörden är något de alla verkar gilla.
Kontrasterna är förstås stora. Inte bara att lämna kriget i hemlandet utan även generellt, att komma till en småstad efter att ha levt i miljonstäderna Charkiv och Kiev. Men i Vadstena hoppas värdarna att familjerna får möjlighet att landa.
– Vi kände oss välkomna. Det är en lugn och vacker stad, fina människor med stora hjärtan, säger Sasha.