Via mobilen kommunicerar Svitlana Fransander med nära och kära i Ukraina.
– Det började med att jag vaknade på morgonen och fick meddelande från släkten. Nu har det börjat. Nu är det krig. Men det var inte förrän på kvällen jag förstod att det var sant. Jag fick bilder från min kära hemstad, där jag vuxit upp, där jag har alla mina minnen och där alla vänner finns, säger Svitlana Fransander.
Hon har levt i Sverige sedan 2001 och arbetar som kantor i Vadstena och Dals församlingar.
Hennes röst bryts då och då under samtalet när hon försöker återge de senaste dagarnas händelseförlopp från Charkiv, Ukrainas nästa största stad, på gränsen till Ryssland.
Svitlana berättar om hur en barndomsvän skickat en video där det ligger vuxna och små barn på marken på tunnelbanestationerna.
– Men nu har folk börjat gömma sig på spåren, för att de inte får plats, säger hon.
Över Vadstena skiner solen och strålarna värmer genom rutan där vi sitter och pratar. Ortsborna har börjat ta sig ut på stan, en lugn och fridfull lördag. Att det i samma världsdel utbrutit krig är svårt att tro.
Svitlana berättar hur hon konstant följer händelseutvecklingen via mobilen. I en gruppchatt, med tidigare skolkamrater, kan hon få uppdateringar om läget. Inom gruppen, säger hon, kan de som befinner sig i staden stötta och informera varandra, bland annat var det skjuts för tillfället så att "man hinner gå och gömma sig", som hon uttrycker det.
Det finns inte längre något dricksvatten utan det måste köpas i flaskor i affärerna, men där står vakter.
Hon vittnar också om långa köer, att det inte längre går att tanka bilar och att människor inte kan ta sig någonstans.
– Folk får panik, de vet inte vart de ska ta vägen.
Bara under vårt samtal får Svitlana veta att stridsvagnar rullat över hennes barndomsgata. Senast hon pratade med sin moster, säger hon, hörde hon skott i bakgrunden.
Runt lunchtid på lördagen kommer också besked om att elen är borta.
Ljus och marchaller tändes under lördagen på Rådhustorget i Vadstena.
Svitlana har svårt att ta in det som händer, inte minst bristen på kommunikation mellan länderna.
– Stridsvagnar på gatorna, beskjutningar, vad är detta? Kan man inte bara kommunicera som människor. Vad skulle hända med världen om alla gjorde så här? Det finns inga ord.
Hur skulle du beskriva Ukraina som land innan kriget bröt ut?
– Människorna är fredliga. De jobbar och sliter och de försöker att ha roligt trots att de lever som de gör. Många är fattiga men de behåller livsglädjen och de klarar sig.
Samtidigt säger hon sig vara mycket tacksam för det ekonomiska stöd som Sverige bidrar med.
– Jag vet att människorna där också är otroligt tacksamma.
Även bland Vadstenaborna upplever hon ett starkt stöd.
– Bara när jag går in i affären kan folk komma och lägga handen på hjärtat. Det finns inga ord.
Svitlana berättar om torsdagskvällens känslosamma samling i Klosterkyrkan, till förmån för Ukrainas folk.
– Där brast det fullständigt. När jag kom in i kyrkan såg jag alla som satt där. Det var så många så vaktmästaren fick springa fram med stolar. Då kände jag, vilket stöd det finns, även om man inte kan göra så mycket. Men att veta att folk runt omkring bryr sig och står på Ukrainas sida.
Under lördagen tändes ljus för Ukrainas folk på Rådhustorget i Vadstena.
På lördagen tändes ljus på Rådhustorget.
– Jag tror att många människor vill gå ut och visa sin solidaritet med Ukraina. Därför bjöd vi in via Facebook att komma till Rådhustorget och tända en marschall. Inga tal, bara tyst vrede över det som händer, säger Anders Hedeborg (S), vice ordförande i kommunstyrelsen.