I en stor fåtölj i ena hörnet av vardagsrummet sitter Lars Bylin. På hyllan intill står radion, korgen med ljudböcker och ett par rosa hörlurar.
– Det blir att lyssna mycket nuförtiden, säger han.
Drabbades av en allvarlig stroke
För tio år sedan drabbades Lars av en stroke vilket resulterade i att han blev helt blind på ena ögat.
– Vi bodde fortfarande i huset då. Jag hade varit ute och promenerat, kanske ansträngt mig lite för mycket. När jag gick över grusgången föll jag bara ihop. Ambulansen hämtade mig och jag blev inlagd en tid.
Lars har levt ett aktivt liv på många sätt. Redan som barn hade han lätt för att leda och coacha andra. Många gånger ordnade han tävlingar och aktiviteter för sina lekkamrater hemma i Eskilstuna, och det var nånstans då som han bestämde sig för att arbeta som lärare.
När han 1960 erbjöds en lärartjänst i Vadstena blev drömmen sann. Familjen Bylin packade flyttlådan och gjorde sig hemmastadda i den nyköpta villan på Nygatan – bostaden som kom att bli deras hem under 40 år.
Vid sidan av läraryrket har Lars även varit fänrik inom försvaret, gett ut historiska tidsskrifter om Vadstena och varit fackligt engagerad.
Även motion har varit en stor del av hans vardag och något som han alltid prioriterat. Efter den allvarliga stroken repade sig Lars ganska väl, trots att han blev blind på höger öga. Men den nedsatta synen hindrade honom inte från att fortsätta med de dagliga promenaderna.
Blev nästintill helt blind
Men för cirka ett år sedan skedde det igen. Lars var, precis som många gånger förr, på väg till lunchmusiken i Klosterkyrkan. Den här dagen blev det dock ingen konsert.
– När jag kom ut på gatan visste jag inte vart jag var eller vart jag var på väg. Jag förstod ingenting. Nånstans hörde jag barnljud så jag började att ropa efter hjälp. En mamma och hennes barn kom fram och hjälpte mig. Det visade sig sen att jag hade fått en så kallad tia, en liten stroke.
Den här gången var det istället vänster öga som fick ta stryk. Idag ser Lars endast 20 procent med vänster och ingenting med det högra ögat. De dagliga promenaderna blev därmed ett minne blott.
– Om jag ska gå ut idag så måste jag ha ledsagare med mig, det går inte annars.
Men lunchmusiken i kyrkan vill han ändå inte missa.
– En god vän kommer och hämtar mig och följer mig till kyrkan, och så ser hon till att jag kommer hem också. Jag är väldigt glad för den hjälpen. Förut gick jag alltid på gubbträffarna på torsdagar, men det är omöjligt nu. Jag kan ju inte ens se ansikten på dem jag pratar med.
Dagarna är inte de samma som tidigare, nu när Lars nästintill är helt blind. Men vissa rutiner håller han ändå fast vid.
– Varje morgon, kl.7.30, lagar jag frukost till mig och Iris. Det har jag gjort sen vi flyttade ihop. Det är trevligt att äta frukost tillsammans.
Därefter sätter sig Lars i den blå fåtöljen, vrider på radion och lyssnar på nionyheterna.
– Iris brukar hämta tidningen och så läser hon Vadstenaartiklarna högt för mig, och även nyheter från Motala som kan tänkas beröra mig. På så sätt kan jag följa med i det som händer. Det blir även många ljudböcker. Ibland kommer vi på oss själva med att vi sitter i varsitt hörn, helt tysta och lyssnar.
"Hon är min klippa"
Lars talar varmt om hustrun Iris och det märks väl hur mycket hon betyder för honom. Den 9 juni i år firade de sin 70-åriga bröllopsdag.
– Iris har varit min fasta klippa. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan henne. Jag fasar över om Iris inte skulle finnas kvar. Det skulle bli väldigt, väldigt tomt, säger Lars och sväljer gråten i halsen.