Det är knappt två år sedan Linn Carlehed flyttade till Vadstena – en stad som får henne att minnas tillbaka på barndomen och morföräldrarna.
– Morfar var den siste stinsen här innan järnvägen lades ner. När jag berättar det för äldre Vadstenabor får jag alltid höra en massa trevliga minnen. Min mamma är uppvuxen i det gamla stationshuset.
För Linn andas Vadstena nostalgi och hon känner att det är här hon har sina rötter.
– Det väcks så många minnen. När jag går till Konsum kan jag nästan känna att mormor är med mig. Vi gick ofta dit när jag var liten.
Linn Carlehed är uppvuxen i Borås där hennes pappa arbetar som konstnär. När Linn var sex år gammal gifte hennes mamma om sig med en schweizare. Familjen valde då att flytta ner till styvfaderns hemland.
Redan i ung ålder började Linn intressera sig för konst och mänskliga rättigheter, ett engagemang som hon ärvt från föräldrarna.
Men att som 11-åring föredra Mahatma Gandhi framför Per Gessle kan ses som en aning udda, det tyckte åtminstone Linns klasskamrater. Medan de pyntade väggarna med Roxette-affischer, tejpade Linn upp bilder på Martin Luther King, Olof Palme och Nelson Mandela.
– Jag var ganska utanför och hade inte direkt några vänner. Vi bodde dessutom på en gård ute på landet och det fanns inte så många barn i närheten, de flesta bodde nere i byn och vi som kom från gårdar utsattes oftare för mobbning. Men i efterhand har det nog hjälpt mig att bli den jag är. Hade jag behövd anpassa mig till någon grupp kanske jag inte hade utvecklats till att bli den jag är nu, berättar Linn.
Som barn var hon tystlåten och vågade därför inte säga ifrån när klasskompisarna var elaka. Istället fann hon tröst och trygghet i tecknandet. Allt hon kom åt målade hon på, från papper till väggar.
När Linn börjat gymnasiet vände allt. Nu blev hon accepterad för den hon var och fick nya vänner. Än idag tackar Linn sin lärare som fick upp ögonen för hennes tecknande och som så småningom hjälpte henne att komma in på konsthögskolan i Zürich.
– Jag hade läst mycket om förintelsen och målade därefter en gigantisk målning av fångar. Den var väldigt dyster. När min lärare fick se den sa han: 'du ska in på konsthögskolan'.
Efter sammanlagt sex år av konstnärliga studier blev det dags att ge sig ut i verkligheten. Linn hade ett tydligt mål: hon ville arbeta både med konst och mänskliga rättigheter, och gärna i relation till varandra – ett mål som hon fortfarande strävar efter.
Hon sökte fem jobb i fem olika länder och bestämde att slumpen fick avgöra hennes framtida boplats. Lotten hamnade på Sverige och en anställning på UNHCR i Stockholm.
– Det kändes jättebra att komma hem till Sverige igen. Jag har alltid känt mig hemma i båda länderna, men jag gillar den svenska naturen. Många tycker att det är så vackert med bergstopparna i Alperna, men för mig är det bara berg. När jag däremot ser Sveriges öppna landskap och röda stugor blir jag alldeles varm, säger Linn.
I oktober 2015 bar resan vidare söderut med slutdestination Vadstena. Linns mamma saknade sin hemstad och hade därför köpt ett hus i stan.
– Hon ringde och frågade om jag kunde vakta huset tills de gått i pension. Då ska de flytta tillbaka hit.
Linn nappade på förslaget och började packa.
Fram till dess hade hon förknippat Vadstena som en tråkig stad som bara levde på somrarna. Men snart skulle hennes bild förändras.
– Jag hade ingen aning om att det fanns så mycket kultur här. Det verkligen blomstrade när jag kom hit, även fast det var mitt i hösten.
Linn träffade snabbt nya människor som precis som hon själv sysslade med konstnärlig gestaltning. Sedan dess har hon varit delaktig i flera kulturella integrationsprojekt, bland annat karnevalen på slottet och Kulturernas fest. I mars kommer hon även att öppna en butik och kulturell mötesplats vid Stora torget.
– Jag letar ännu efter ett yrke där jag kan kombinera både konst och mänskliga rättigheter. Fast just här i Vadstena har det blivit mycket lättare i samband med de integrationsarbeten som jag varit med och genomfört.
Några planer på att flytta vidare finns inte.
– Nej, jag är så lycklig att jag har kommit till i Vadstena. Här ska jag bli gammal – precis som mormor och morfar.