Coronapandemin har satt tillvaron på sin spets och såväl individer som organisationer har tvingats förhålla sig till en verklighet som på många sätt varit både ny och svår.
– Om man börjar med tanken kring pandemin. Kyrkan brukar ju samla människor när det är oroligt och när det är katastrofer eller stora händelser. Då har ju kyrkans kännetecken varit just att vi samlas många tillsammans, säger Magnus Svensson, kyrkoherde i Vadstena och Dals församlingar.
Det kan innebära en manifestation, en stor gudstjänst eller att man samlats till fackeltåg som exempel.
– Vi är bra på stora samlingar och nu får vi inte samlas. Det gör att vi egentligen inte har några bra redskap för detta, säger han.
Samtidigt har kyrkan genom präster, anställda, förtroendevalda och ideellt engagerade ett mycket stort kontaktnät och träffar många människor.
– Där kan jag se att behovet finns. Ensamheten växer. Svaret på ensamheten är ju att vi gör något tillsammans fast det går nästan inte. Åtminstone kan vi inte samlas så många. Då kommer vi tillbaka till frågan hur vi kan hitta små mötesplatser. Var vi kan träffas coronasäkert för att ha den här gemenskapen. Jag tänker att ensamheten är lika stor utanför kyrkans sfär som den är i kyrkans sfär, säger han.
Kyrkan har inarbetade former för att hantera kris, sorg eller andra tuffa händelser, men pandemin har inneburit att man behövt hitta helt nya former för att kunna möta behoven.
– När vi satt i mars april och funderade så tänkte vi givetvis att det här var något som skulle vara en ganska kort tid. Precis som alla andra tänkte vi ”hur löser vi det här”.
De trodde att det bara skulle behövas tillfälliga lösningar under en kort period.
– Nu kan vi väl se att det där som var kris och katastrof i början nu efter ett halvår börjat bli vardagsläget.
Han tycker sig kunna se att det under pandemin skett en skiftning i människors oro. De som normalt varit grundtrygga har upplevt en större oro under pandemin medan personer med psykosocial oro kunnat kanalisera sin oro på alla oroligheter i samhället.
– Nu när det här går ner i normalläge med mer koll, lägre dödstal och det ser ut att börjar ordna sig, då kommer den inre oron tillbaka.
Magnus Svensson upplever att de som normalt har en inre trygghet nu känner sig mindre oroliga. Det ska bli möjligt att hälsa på anhöriga på äldreboenden och tillvaron känns inte lika otrygg och begränsad som tidigare.
– Samma sak som händer inom kyrkan händer ju människor som är engagerade i andra föreningar och ensamheten är kanske ändå större hos dem som inte är engagerade i någonting.
Att pandemin och restriktioner varat under så lång tid påverkar människorna.
– Det som händer nu är att man säger att nu orkar man inte vara ensam längre.
Flera personer Magnus Svensson varit i kontakt med säger att de inte klarar att sitta hemma längre.
– Jag kan också se att någon gång i somras vände det. Då var vi tvungna att införa dubbla gudstjänster för att det blev så mycket folk som gick i kyrkan igen. Man orkar inte den här isoleringen hur länge som helst. Det kommer ett tryck tillbaka på mötesplatser, säger han.
Det handlar inte om att hitta på nya saker att göra eller nya platser.
– Utan hur vi kan coronasäkra de mötesplatser vi har haft och hur man öppnar dem igen, som körer till exempel. Hur övar man med en kör på ett tryggt sätt?
Han berättar att han upptäckte att en av kyrkans ”syföreningar” börjat träffas igen och har möten där de sitter glest.
– De är oroliga, men rädslan för ensamheten är större än oron. Men det finns en medvetenhet om att vi behöver skydda varandra, men ändå kunna träffas, säger han.
Så tror han att det ser ut i samhället utanför kyrkan också.
– Kyrkfolk är bara en spegel, en bit av helheten.
Inom kyrkans många olika verksamheter finns människor som är engagerade i olika saker utanför kyrkan också.
– Man får en temperaturmätare på samhället. Så tänker jag, säger han.
Att hantera ensamheten i coronatider har varit problematiskt.
– Vi är vana att besöka människor. Men vi arbetar genom ideella medarbetare i besöksgrupper, uppvaktningsgrupper och grupper som hälsar på ensamma och så. De är ju oftast 70 plus de som gör de där besöken. Och samma sak är det med våra soppluncher. Soppan tillagas av ideella och de är också 70 plus, kanske 80, 90 plus ibland också.
Själva grupperna med ideella försöker de samla under säkra former.
– Men det är klart, själva besöken går ju inte att göra. Och där kan vi anställda inte gå in istället för så många är vi inte, säger han.
Magnus Svensson ser ensamheten och psykiska ohälsan som kan följa med den som fortsatta problem i pandemins kölvatten.
– Jag tror faktiskt att de riktiga problemen kommer nu till hösten när solen slutar lysa på oss. När sommarljuset försvinner och vi ska gå in i höstmörkret och man inte längre kan gå en sväng på torget och se människor på samma sätt. I samband med kylan och regnet tror jag att vi får en ökning.
Han påtalar att det är många som även i vanliga fall inte träffar så många i vardagslivet, men nu är problemet att man inte får göra det.
– Då känner man sig kringskuren. Det är ju en viss skillnad på att välja att inte träffa någon och att inte få träffa någon. Att vara förbjuden att göra något är betydligt tuffare än att välja att inte göra det.
Det innebär att han och medarbetarna nu planerar inför hösten så att det finns tid att ta hand om de samtal som väntas komma.
Har arbetet förändrats för er under pandemin?
– Vi har valt att inte ställa in verksamheter. Många har kört med slogan ”Vi ställer inte in, vi ställer om”, men jag skulle säga ”Vi ställer inte in, vi ställer upp”, säger han och skrattar.
Han förklarar att de valt att inte lägga ner verksamhet om inte de som brukar vara med i grupperna har påtalat att de inte vill, känner sig för osäkra eller tillhör riskgrupp.
Det innebär att en av syföreningarna valt att inte ha verksamheten igång medan den andra på eget initiativ valt att träffas utomhus under sommaren.
– Då är jag nöjd för då är vi i samklang med Folkhälsomyndighetens tanke med begränsade grupper med säkra sammanhang där människor känner sig trygga. Då ligger beslutet inte hos mig utan hos dem som går dit och det tycker jag känns bra.
Verksamheten har man försökt anpassa.
– Vi har med teknikskifte försökt ställa upp för människor som inte kan komma. Många församlingar har verkligen ställt om. De har tagit dit ett teknikbolag som producerar en gudstjänst som de webbsänder till människor. Vi har fortsatt att fira gudstjänst, men valt att sända gudstjänsten så att de som inte kan komma kan ta del av den hemma.
De har valt att ha enklare webbsändningar som de skött själva. Utifrån återkoppling från församlingsmedlemmar har Magnus Svensson kunnat förstå att just det skapat en känsla av att man ändå ”varit med i kyrkan”. Detta har också varit deras avsikt.
– Kyrkan är ju vårt andliga vardagsrum där vi träffar kyrkkompisarna och har man varit i kyrkan varenda söndag i 40 år och helt plötsligt inte får gå dit då blir det ju jättetomt. Vi har massor av folk som gått i kyrkan hela sitt liv, söndag efter söndag, säger han.
Sammanhanget och gemenskapen är så viktig, påpekar han, att det inte går att ersätta med en professionellt inspelad andakt på tv.
– Känslan har vi kunnat förmedla genom våra livesändningar av gudstjänster.
Församlingarnas webbgudstjänster har varit populära och haft många tittare. Nu filmar de med videoutrustning, men första webbsändningarna spelades in med mobiltelefon.
Mellan 700 och 800 har tagit del av söndagarnas högmässor och många har valt att interagera via Facebooks kommentarsfält när livesändningen pågått.
– Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser hur många som varit inne och tagit del, säger han.
Under pandemin har sammankomsterna kunnat ha högst 50 närvarande och även om det blir lättnader i restriktionerna så är det bara i klosterkyrkan man kan ta emot en större mängd besökare och samtidigt ha coronasäkrat med avstånd mellan personerna. De andra kyrkorna är så små att man bara kan ha ett fåtal besökare och samtidigt hålla avstånd.
Hur pandemin påverkar på sikt är oklart.
– I allt det här finns ju en oro för förändrade kulturmönster, säger han.
Han hänvisar till att man brukar räkna med att det tar sex till åtta veckor när man medvetet jobbar för att förändra en kultur eller en människas beteende.
– Och nu har det gått ett halvår och det är väl därför även till exempel idrottsrörelsen och teatrar är oroade. Människor har hunnit hitta på något annat att göra. Risken är att ju längre tiden går desto mindre troligt är det att det går tillbaka till någon sorts normaltillstånd. Och vad händer med oss då? Med det vi brukar göra, traditioner och så. Bara för att vi säger att man är välkommen tillbaka på sopplunch så kanske folk gör något annat de dagarna. Det är inte självklart att man kommer tillbaka.
– Vi har inte sett vad det nya normala innebär för oss ännu, säger han.
Mitt i detta väljer han att lyfta fram det positiva såsom alla nya som tittar på livesända gudstjänsterna.
– Det öppnar nya vägar om man ser till möjligheterna. Jag har lärt mig någonstans att ordet kris kan översättas med möjlighet. En kris innebär nya möjligheter. Antingen kan vi kasta oss på marken och säga att det är kört eller så kan vi tänka att nu förändrar sig allt och vad kan vi göra, hur ska vi vara kyrka i detta nya?