- Det här känns bra att fortsätta med, man gör det ju för en bra sak, säger Marcus om sitt arbete inom vården.
Vid utbrottet av den rådande pandemin var Marcus Fernholm med sitt band Louisiana Avenue i Idre.
– När vi kom hem var hela spelplanen för sommaren tom. Vi skulle spelat på alla stora festivaler i Sverige och det var en del TV-grejer vi skulle göra också, men allt var borta, berättar han.
När han förstod att sommaren inte skulle bli som planerat började han leta efter nya möjligheter.
– Jag satte mig och funderade "vad tusan ska jag nu göra?".
I ungefär två veckor i mars jobbade Marcus med diverse uppgifter på Petrus Magni-skolan innan bemanningsenheten i Vadstena kommun frågade om han kunde tänka sig att göra något annat.
– Jag sa "herregud, jag kan göra vad som helst. Jag kan klippa gräs eller skotta snö, eller vad har ni tänkt er?".
Då kom beskedet att Vätterngården i Vadstena var underbemannad och behövde vårdpersonal. Trots att han inte har någon utbildning sedan tidigare fick han sitt schema efter introduktionerna.
Marcus är ödmjuk, men utstrålar en pigghet och glädje som snabbt smittar av sig.
– Först hade jag jätteont i fötterna och i ryggen, men det gick över. Jag gjorde många saker fel. När jag bäddade sängarna bäddade jag dem stående som en vinkel, tills en av mina mentorer skällde på mig och sa "du höjer upp sängen till din nivå".
Jag tror jag har sagt "det tänkte jag inte på" 2000 gånger hittills, fortsätter han.
Det tuffaste är att se de äldre som har ont, tycker Marcus.
– Jag är väldigt känslomässig av mig. Att se en vuxen man som nästan gråter för att han har så ont, det tar mig väldigt hårt.
Men han trivs jättebra.
– Det är suveräna arbetskamrater och verkligen ett bra boende. Jag ser det nästan som att jobba på ett högklassigt hotell. Där vill jag bo när jag blir gammal, skrattar han.
Marcus trivs väldigt bra inom vården, trots att han större delen av sitt tidigare liv ägnat sig åt musiken.
Dessutom har nästan alla avdelningar ett piano.
– Vi har gjort det till en tradition att ha eftermiddagsmusik till kaffet. Jag pratade med den aktivitetsansvariga och hon skrek rakt ut när hon fick veta att jag är pianist, för hon saknade det nu när ingen får komma dit och underhålla.
Nu sysslar Marcus Fernholm mycket med det. Han ansvarade till exempel för midsommarfirandet.
– De sa "du kan väl spela lite", men jag tänkte "nej, nu gör vi det här på riktigt".
Det resulterade i en midsommarstång och två trubadurer.
– Och eftersom de gamla inte kan dansa kom en undersköterskas sex syskonbarn dit.
De hade blommor i håret som sponsrades av en blomsteraffär. Som tack för sin medverkan fick barnen därefter även varsin jättestor godispåse, som en matbutik stod för, berättar Marcus.
Någon höll tal, någon läste dikter mellan varje låt och Marcus själv spelade dragspel och piano och höll i allsång.
– Vi lyckades få ut nästan alla boende. De satt på innegården med kanske femton meters avstånd mellan varandra. Nu räknar vi med en kräftskiva i augusti, skrattar han.
Det tar inte lång tid förrän Marcus skämt- och lättsamma sida kommer fram.
Hade du tänkt att du skulle bli kvar såhär länge?
– Jag hade tänkt att så länge corona håller i sig behöver jag dels få en lön, men också ha något att göra. Det är inte min grej att sitta still, jag är för rastlös för det.
Men nu verkar det som att Marcus kommer stanna inom vården även efter pandemin.
– Efter att corona är över tänker jag fortsätta som timanställd så länge de vill ha mig. Jag är ju ledig många dagar i sträck mellan spelningar. Det här känns bra att fortsätta med, man gör det ju för en bra sak.