– Det finns redan två större och bättre samlingar så nära som i Motala och ska jag ha öppet måste jag ha någon som vaktar. Och så ska det hållas städat ... Nej, det låter bara krångligt, säger innehavaren David Canter.
I en tillbyggnad på Huvudstadsgatan har han samlat på sig ett hundratal radioapparater, varav flera från mottagarens barndom under mellankrigstidens 1920- och 30-tal. Ett samlande för nördar, sammanfattar David Canter som tidigare bara visat apparaterna för bekanta och genuint intresserade.
Men under lördagspasset av Vadstenas museidagar kom ändå 50-60 besökare. Så nu tänker han i alla fall ta fram en katalog som berättar lite mer om apparaterna. Men, som sagt, något större öppethållande räknar han inte med.
David Canter är från England och har jobbat som översättare. Radiointresset har funnits där sedan unga år då han byggde egna apparater eller lagade bekantas trasiga.
– Mottagarna var länge dyra, trots att det handlade om billiga komponenter. Så tillverkarna borde ha gjort stora förtjänster, funderar han.
David Canter läser in ett sökande och tydliga nationella särdrag i de tidiga bastanta och ofta möbellika modellerna.
– Det fanns länge inte någon klar idé om hur en radio skulle se ut. Utseendet skiftade ständigt medan formspråken däremot var ganskaenhetliga länderna emellan. Överdådigt, för att inte säga fult hos fransmännen. Mäktigt, nästan fascistiskt hos tyskarna. Medan man i Sverige strävade efter något slags enkelhet, både exteriört och i apparatens funktioner.