Igenkändisen
Syster Monika-Clara kommer från ett ”väldigt katolskt område” i Tyskland. Då hon kom till Sverige upplevde hon att medlemmarna i katolska kyrkan här måste kämpa för sin tro. I hennes ungdom var det självklart att man var katolik.
– Jag som många andra tyskar har en förkärlek för Sverige. När det gällde för mig att bestämma mig för var jag skulle studera var det historia och etnologi och då tänkte jag att då tar jag det särskilt om nordiska folk.
Ska man läsa texter är det bra om man lär sig åtminstone ett språk från de regionerna menar hon.
– Därför kom jag hit. Det var också så att den katolska biskopen just då var från Tyskland, och en vän till mina föräldrar. Han sa att jag kunde hjälpa till här i gästhemmet och på så sätt lära mig språket.
I Vadstena träffade hon Birgittasystrarna, andra katoliker och många andra. Det gemensamma var att alla drogs till Vadstena säger hon.
– Man kunde prata om väsentliga saker. Jag fick ett intryck av människor som verkligen stod för det som de uppfattade som rätt.
Hon fastslår:
– Möten här i Vadstena går oftast djupare.
En nederländsk kvinna som också hjälpte till i klostret blev en väninna.
– Hon berättade en dag för mig att hon hade varit i klostret och frågat om att bli upptagen (som nunna, reds.anm.). Då blev jag så avundsjuk på henne att jag så småningom förstod: ja, det var precis det som jag innerst inne egentligen också tänkte. Och då måste jag helt enkelt pröva det.
Syster Monika-Clara valde att bli nunna.
– Jag känner sedan dess att Vår Herre inte har givit mig nån annan uppgift. Utan jag känner att här i klostret är min plats, mitt liv.
Vad är det bästa med livet som nunna?
– Det bästa och samtidigt det värsta med livet som nunna, det är att leva i en gemenskap med andra som har samma längtan efter att i sina liv uppfylla och gå den väg som Vår Herre har tänkt för dem.
Gemenskapen har alltså även negativa sidor.
– Att leva tillsammans kan ibland vara himmelriket och helvetet.
Hon utvecklar sina tankar:
– Som stenar i vattnet som slipar bort sina hårda kanter mot varandra så slipar vi liksom varandras kanter i gemenskapen och det gör ont. Men gemenskapen där alla i grund och botten strävar mot samma mål är också otroligt givande.
Både positiva och negativa sidor måste finnas i en äkta vänskap anser hon.
Hon berättar att en vanlig dag för de åtta systrarna börjar med gemensam bön följt av frukost. Därefter ägnar sig var och en åt sitt arbete, för henne oftast gästhemmet.
– Med ett avbrott för den "heliga fikapausen".
Dagen innehåller sedan middagsbön, mat samt möjlighet att koppla av innan arbetet fortsätter. På eftermiddagen är det åter kaffe, mestadels i kombination med handarbete. Det följs av andlig läsning, gemensamt men tyst, samt eftermiddagsbön och mässa.
Man kan sedan göra klart uppgifter man har kvar och förbereda kvällsmaten. Den gemensamma dagen avslutas med kvällsbön. Vid 22-tiden är klostret helt tyst. På söndagar är dagen "lite, lite annorlunda".
Systrarna har också en så kallad "ökendag" varje vecka.
– Då är det att vi systrar så att säga befinner oss i öknen, var och en för sig själv. Det enda vi gör gemensamt är att vi har eftermiddagsbön och mässa tillsammans.
Hon fortsätter:
– För just i detta att leva tillsammans, att umgås ganska intensivt med varandra hela tiden, då är det bra med avbrott. Där man kanske en dag kan ägna sig en längre tid åt det som jag personligen kanske vill fördjupa mig i eller så.