Väggen är fylld med foton, med minnen som Melinda också bär inom sig.
Hon är trött, nästan obeskrivligt trött, konstaterar hon när hon sätter sig i soffan. På bordet står en kruka med en enorm palettblad i mörkt lilarosa och på golvet en babysitter med familjens nytillskott. Hon sätter försiktigt tårna mot kanten och gungar stolen, snart sover den lille.
Melinda Jacobs är landets mest kända familjehemsmamma. Men egentligen vill hon inte vara kändis, mediapersonlighet och på allas näthinna. Hon vill bara att de familjehemsplacerade barnens rättigheter ska stärkas och att de ska få en trygg och kärleksfull uppväxt. En kamp som grundar sig i händelsen kring Esmeralda, eller Lilla Hjärtat. Flickan som Melinda och familjen tog emot, endast några veckor gammal, men som togs ifrån dem, placerades hos sina biologiska föräldrar och tio månader senare hittades död.
Redan som liten var Melinda säker. Hon vill bara barnens bästa.
– Det ser man i gamla dagböcker, jag ville hjälpa barn. Jag hade en klasskamrat där familjen hade familjehemsplacerade barn. Det fascinerade mig och det var där jag fick upp ögonen för det.
Uppväxt med skilda föräldrar, som ensambarn hos pappa och med saknaden efter mamma och syster, blev längtan en stor familj.
– Jag hade en bra uppväxt, har inget att klaga på, men saknade det familjära, säger hon och förklarar att kontakten med kompisens familj gav henne insikten som skulle bli hennes liv.
– Det är ett slags kall. Vissa vet, redan som barn, att de ska bli läkare, präst eller nunna kanske. För mig var det självklart, för mig var det att hjälpa barn.
Melinda berättar om hur hon blev vuxen tidigt, att hon flyttade hemifrån som 16-åring och hur det började.
– Jag var precis 18 fyllda när jag ringde socialtjänsten och tog mina första helgbarn. I början var det mycket tonårsflickor.
När hon sa till tjänstemännen att hon ville bli familjehem möttes hon av viss tveksamhet.
– Jag var 20 år och hade ett litet barn på några månader. Klart att de var tveksamma. Men jag var säker, säger Melinda.
Första placerade barnet blev en tonårspojke på 16 år, med luvan uppfälld, hård attityd, alla känslor på helspänn och kanske inte den mest positiva synen på den unga kvinnan Melinda.
– Mamma var ganska orolig, hon var rädd att han skulle göra illa mig. Själv hade jag bara tanken att vara en trygg, vuxen förebild, inte att jag skulle bli en ny mamma till honom. Jag var helt övertygad om att det skulle gå. Jag tyckte synd om honom och kände att ”detta kommer gå bra”.
Många år senare är det uppenbart. Relationen utvecklades och pojken kom att bli en av de viktigaste personerna i hennes liv. Han ser henne som sin mamma, den lilla åldersskillnaden till trots.
Melinda läste psykiatri och jobbade på psykakuten.
– Där kan allt hända. Alla som kommer dit mår dåligt, annars kommer man ju inte dit, och man kan inte hjälpa alla. Men när det verkligen händer något, när man ser att det man gör, gör skillnad. Det är en sådan boost för belöningssystemet.
Hon saknar arbetskamraterna, teamet där de kunde bolla allt med varandra. Idag är hon ganska ensam även om barnen alltid finns där. Hon är familjehemsmamma på heltid och sedan en tid även ensamstående. Sju barn har vuxit upp till vuxna hos henne, 19 barn och ungdomar har hon haft inom de fyra väggarna som kontaktbarn, helgbarn och heltidsboende. Och så de tre biologiska barnen självklart.
– Tar man på sig ett sådant här uppdrag gäller det att behandla alla lika. Det har vi gjort, våra egna barn och de som varit placerade, det har aldrig varit någon skillnad, säger hon och är tydlig i att de som inte behandlar sina biologiska och de familjehemsplacerade barnen lika ska inte ta emot några barn.
För att inte skapa konkurrens har hon varit noga med att inte ta emot barn i samma åldrar som sina egna. När hennes egna var små var det tonåringar som kom.
– Det är rätt fantastiskt. De är så tilltufsade de här ungdomarna men i kontakten med det lilla barnet växer de, säger hon och beskriver det som en samhörighet som bara finns där.
Nu är hennes egna barn ganska stora och nya små har fått flytta in. Det senaste lilla tillskottet sover till synes gott i den gungande stolen.
Det går att göra skillnad, även för de mest tilltuffsade barnen och ungdomarna, enligt Melinda.
Melinda ser inte sig själv som unik. Det var detta hon ville redan som liten.
– Man måste hitta strategier att gå på, olika för varje individ. Mina biologiska barn är födda in i kärlek. Med de här barnen är det annorlunda, säger hon och beskriver hur deras känselspröt är hur långa som helst, att de känner på långt håll om de är välkomna och omtyckta. För att nå dem gäller det att prova sig fram.
– När man hittar rätt så går det. Framför allt måste man tycka om dem.
Men frågan är hur hon orkar.
– Det är små, små steg och helt plötsligt står det en ung person där, som inte hade någon tillit till vuxenvärlden, som blivit vuxen. Att få vara med i varje litet steg, det är fantastiskt.
I många år var familjen nästan som vilken som helst. Melinda ler lite försiktigt när hon säger:
– Livet har verkligen förändrats från att ha varit vanlig till att bli igenkänd överallt. Det är jättekonstigt. Efter reportaget i DN, den 6 mars 2020, förändrades mitt liv. Redan dagen efter satt jag i tv-soffan.
Men lika snabbt blir hon allvarlig igen och kommer in på tiden då beskedet kom att Esmeralda var död och den efterföljande rättsprocessen. Hennes annars så mjuka röst hårdnar.
– Jag var helt svart inuti, drevs av hat och hade bara ett fokus – detta får aldrig hända igen.
Hon talar om vreden mot samhället, mot Esmeraldas biologiska föräldrar, mot händelsen, mot …
– Jag hade ju sagt ifrån men ingen lyssnade.
Vad som skedde, och tiden före och efter, står i hennes nyutkomna bok ”Hon hette Esmeralda”.
– Jag har skrivit den för att den måste skrivas, säger hon samtidigt som hon tillägger att det i boken finns sådant som hennes barn inte vet och som hon egentligen inte vill att de ska veta.
Hon berättar att hennes äldsta barn fått frågan om de ville läsa men svaret har blivit nej.
– I det här fallet kan jag inte skydda mina barn, det kommer att dyka upp saker när andra läser. Men det finns ett land med vuxna som behöver veta, som måste veta.
Nyligen släpptes boken om Esmeraldafallet där Melinda Jacobs berättar sin berättelse om flickan som kallades Lilla Hjärtat.
Att den tragiska händelsen har gjort henne själv känd är inget hon har bett om men Melinda säger att hon mötts av mycket positivt.
– Man tycker att svenskar är ett kallt folk, men när det gäller så finns det medkänsla och kärlek. Hur mycket som helst.
Det innebär också att hon hamnar i situationer som hon inte väljer själv.
– När jag är vid Esmeraldas sten kommer folk fram, ställer frågor och pratar. Självklart vill jag helst vara ensam där men skulle jag avvisa, då blir jag ju en bitch. Det finns de som tar kort på oss, mig och familjen, utan att fråga och det är inte okej. Det är framför allt inte bra för barnen.
Hon har också fått motta en del hat.
– Ja, det har blivit en del, mest bakom skärmen förstås, säger hon och tillägger att hon gjort polisanmälningar i vissa fall men går inte djupare in i det.
Det senaste dryga året har gått i ett, rent av för fort, men Melinda säger att det är ett val hon gjort. Hon måste driva arbetet kring familjehemmen och de placerade barnens rättigheter nu och förklarar att hade hon väntat så hade hon kanske inte fått gehör.
– Jag vill hålla det igång för att det ska hända saker, ske förändringar. Det klart att det tagit hårt på mig i perioder, jag är trött, jättetrött, men jag kan inte vänta.
Det mediala trycket har varit stort men också det känslomässiga påverkar henne starkt.
–Jag har fortfarande drivet men det är känsligare nu, säger hon och vet att det är sorgen som finns där men som hon inte släppt fram.
Samtidigt har mycket hänt.
–Det politiska är fortfarande viktigt. Det har blivit nio nya lagar sedan Esmeralda dog. Jag vill höja familjehemmens status och jag vill att det ska finnas en barndomstol i Sverige. En domstol med domare och nämndemän som har kompetens på barnärenden.
Hon beskriver att kampen har varit hennes sätt att göra det på och att det påföljande kändisskapet är något hon måste hantera.
Melinda ser sitt livsval som ett kall, lika naturligt som att andra tidigt i livet bestämmer sig för att bli läkare eller präst.
Mitt i allt är hon ändå helt säker på vad som är det viktigaste framåt.
– Kärnan i allt, att vara ett familjehem.
När socialtjänsten, en tid efter Esmeraldas död, frågade om Melinda hade plats för ett nytt barn fanns självklart tvekan.
– Jag har gått igenom det absolut värsta, dels som förälder, dels som familjehem. Men det jag känt är – vad kan jag göra som är viktigare? Så när frågan kom visste jag.
Hon blev ung mamma och ung familjehemsmamma. Hon har aldrig haft ett vuxet liv där hon bara fått vara för sig själv. Just nu har hon fem barn hemma.
– Jag har skapat min plattform, min bas. När jag ser tillbaka på alla barnen ser jag att det är aldrig för sent, det går att göra skillnad, säger Melinda och tillägger att en familj där alla respekterar varandra fungerar. Det är så hon vill ha det och det hon försökt lära alla barnen.
När du ser tillbaka på lilla Melinda hur går dina tankar då?
– När jag ser på lilla Melinda ..?
Blicken försvinner förbi palettbladen ut genom fönstret. Hon funderar och ser sedan på barnet i gungstolen.
– När jag ser på lilla Melinda skulle jag nästan vilja ge henne en klapp på axeln och säga ”bra gjort”.