– Jag började här i mars 2005, säger han.
Han berättar att vid den tiden skrevs en del i lokalpressen som inte var så upplyftande ord om företaget.
– "Krisbolaget VFAB" ingick i rubriken. Det var stämpeln på bolaget. Det var det jag kom till, men sådan kris var det inte även om det fanns en del att ta i.
Inledningsvis handlade mycket om kvalitén i förvaltningen, underhåll av fastigheter och strukturer i förhållande till ägaren.
– Det var att köra igång ett förbättringsarbete över hela linjen och det gjorde vi. Det var en resa som tog några år.
Kundundersökningar gjordes.
– Och kunderna tyckte inte att vi skötte oss. Så gjorde vi lite förändringar och en ny undersökning och då tyckte kunderna det blivit bättre. Det var bara att ta ett steg i taget tillsammans med all personal, säger han.
Den fasen höll på fram till åren 2009-2010.
– Sedan kom nästa stora grej om man ska dela in det i etapper. Det blev när kommunen beslutade att vi skulle ta över deras fastighetsförvaltning, säger han.
Innan dess hade VFAB en fastighetsförvaltning och kommunen en avdelning som gjorde i princip samma sak. Nu slogs detta ihop i Vadstena, liksom det gjorde i flertalet av landets mindre kommuner.
– Alla små kommuner i Sverige gjorde det här. Då blev ju bolaget helt plötsligt tre gånger så stort. Vi gick från 15 anställda till 45. Det var en rätt häftig resa, säger han.
Många nya medarbetare skulle tas emot och två verksamheter skulle bli en.
– Det blev att bygga något helt nytt, att ta med sig det bästa från kommunens verksamhet och det bästa från vår och ta bort det som inte funkat så bra. Vi fick göra något nytt och stort som skulle fungera för det här uppdraget.
Han berättar att han tyckte att det var ett inspirerande arbete.
– Samtidigt tog det mycket energi. Det fanns ju mycket oro hos de anställda, säger han.
Många undrade vad som skulle hända, vilka förändringar man stod inför och om det skulle bli fråga om uppsägningar.
Den tredje etappen under Lars Larenius tid började omkring 2015.
– Vi byggde LSS-boendet Konvaljen och sedan radhus. Från 2015 och fram till nu har att bygga nytt blivit en stor grej.
Därefter blev det byggnation av förskola åt kommunen.
– Så har vi själva byggt radhus och nu bygger vi trygghetsboende.
Under hans 15 år som vd för fastighetsbolaget har många olika politiska konstellationer passerat.
– Jag har träffat så många politiker från olika partier under alla dessa år. Jag känner att jag alltid kunnat ha en bra samtalston med alla genom åren. Sedan kanske vi inte tyckt lika i en enskild sakfråga, men det ligger ju i sakens natur. Jag tycker om att prata med politiker och jag tycker om att prata politik, men jag har ingen egen politisk åsikt. Däremot försvarar jag mitt företag och min bransch, säger han.
Han lyfter också fram att han tycker att det i VFAB:s styrelse varit ett bra samtalsklimat och att styrelsemedlemmarna jobbat för bolagets bästa under hans år i bolaget.
Vad har varit det bästa under dina 15 år i VFAB?
– Det positiva är alla jag mött i vardagen. Jag har ju lärt känna otroligt många i den här staden. Både anställda, hyresgäster och kommunmedborgare i stort. Det mänskliga mötet, att träffa så mycket härliga och positiva människor, det har varit det överlägset bästa under de här åren.
Att Vadstena kommun är så pass liten tror han bidragit till att han haft närmare kontakt än en vd i ett bolag i en större kommun skulle haft.
– Vadstena är nästan som en liten familj känns det som. Alla känner alla även om alla inte är kompisar med alla, säger han.
Han beskriver det som att i en stor kommun är ett kommunalt bostadsbolag en lite kugge i ett stort maskineri, men i Vadstena är det en stor kugge i ett mindre maskineri.
– Man är inblandad i så mycket mera roliga jobb. Arbetsuppgifterna kan vara precis allt. Ena dagen sitter man och skriver kontrakt med en byggherre om att bygga 30 nya lägenheter och nästa dag är man hemma hos en pensionär och ställer in kanalerna på tv:n. Så är spännvidden på mitt jobb. Det är det som varit så roligt under de här åren, säger han.
Vad har varit det tuffaste du hanterat under din tid som vd?
– Om det är en motgång som berörde VFAB så är det Asylenprojektet, säger han.
Byggplanerna för Asylenparken hade pågått under många år. Utredningar hade gjorts och detaljplanen antagits. Detaljplanen överklagades, men såväl länsstyrelsen som mark- och miljödomstolen ansåg att man kunde bygga där. Sedan i december 2017 kom domen från mark- och miljööverdomstolen som satte stopp för alla byggplaner. En dom som inte gick att överklaga.
– Vi är helt maktlösa i kommunen för det här är den högsta domstolen i den här typen av ärenden. Man kan inte göra någonting åt det, säger han.
Larenius berättar att Asylenprojektet inleddes med att de ville försäkra sig om att de skulle få bygga på den tomten.
– Hela processen började med att vi förankrade det på länsstyrelsen. Sedan har ju länsstyrelsen stöttat den idén, säger han.
Nästan alla dåvarande politiker i kommunen ville att VFAB skulle bygga bostäder i Asylenparken och de flesta överraskades av att mark- och miljödomstolen slutligt sade nej.
– Det var faktiskt tufft. Vi hade vridit och vänt på projektet i precis allt.
Han reflekterar över att samhällsdebatten var annorlunda när det gäller Asylenprocessen.
– Det är ju så vanligt att det är de som klagar som hörs och syns oavsett vad det handlar om, men det jag noterade med Asylenprojektet var att även den positiva sidan vaknade till liv och började argumentera för sin sak. Det är lite ovanligt. Ofta är de som är positiva tysta, säger han och fortsätter:
– Det var ju roligt att gå på stan då för jag har aldrig fått så mycket positiva och uppmuntrande ryggdunkningar som under den processen. Jag har nog aldrig fått så mycket uppskattning för någonting som när vi drev frågan att bygga där.
Därför blev det extra tungt när domstolen sade slutligt nej.
När Lars Larenius ser tillbaka återkommer han till att det bästa under åren som vd i VFAB har varit alla han träffat.
– De flesta känner mig och det känns verkligen som jag känner hundratals personer i den här staden. Även om man kan prata om att det är en vacker stad så är det människorna som är det bestående intrycket. Det är dem jag kommer att minnas och sakna. Så är det, säger han.