Miljön är viktig för skapandet, tycker Maria.
Dörren till Maria Segersälls hus i Vadstena står på vid gavel, trots en blåsig förmiddag med duggande regn. Innanför trähusets väggar bor förutom 39-åriga Maria också hennes man och deras tre barn på 2, 5 och 7 år.
I köket häller Maria upp kaffe i två koppar, innan hon barfota visar vägen genom huset till sin och mannens ateljé.
Ateljén är stor med både golv och väggar i trä och tunna gardiner i de stora fönstren. Flera fårskinn, gröna växter och bruna detaljer pryder rummet. Men det första ögonen faller på är borden som står utplacerade i rummet med konst på. Både Maria och hennes man är nämligen konstnärer.
– Konst är att vara nyfiken, och jag tror man måste underhålla den förmågan för annars glömmer man bort.
Inspiration till konsten finner hon i naturen.
– Bara för att man har ögon så ser inte alla likadant. Det är så färgat av ens bakgrund, kultur och åsikter. Det är kul att leta upp saker i naturen, men beroende på hur man visar upp de ser man de på olika sätt. Alla har ju sett en pinne, men ljussätter man den och sätter den i en annan kontext blir den något helt annat.
Maria tycker om att hitta vackra föremål i naturen. Hon säger att man ibland tror att man måste skapa konst, men att naturen i många fall redan har gjort det.
Konst är för Maria ett sätt att uttrycka känslor, drömmar och fantasier på.
– Det är farligt när man börjar tro att konst bara är något som ska vara fint på en vägg.
Hennes senaste projekt resulterade i det 10 meter höga konstverket "Blå flickan" i skulpturparken i Vadstenas Folkets park.
– Jag fick idén att göra en flicka som skulle visualisera människors drömmar. Stora drömmar, men byggda av små skatter.
Hon fortsätter:
– Folk har fått lämna in farmors gamla vas, tallrikar och sådant som stått och samlat damm, för att bygga något större. Barn i kommunen har målat stenar och snäckor. Den här flickan är byggd av många människors samlande.
Maria framför benen på sitt 10 meter höga konstverk i Folkets park i Vadstena.
Maria är född och uppvuxen i Italien, men har nu bott i Vadstena i 10 år.
– Jag har hittat min plats mellan Vättern, Omberg, slätterna och skogarna, säger hon.
Flytten till Vadstena var dock lite av en slump. Maria gick nämligen på konsthögskola i Göteborg vid tillfället. När hon och Rasmus, som idag är hennes man, skulle göra ett konstprojekt i Östergötland bodde de tillfälligt i ett hus vid Tåkern.
– Under tiden blev vi tillsammans och ingen av oss ville tillbaka. Närmaste staden var Vadstena så då sa vi att "då testar vi det ett tag" och sedan blev vi kvar.
Konsten har hon arbetat med i 12 år. Hon säger att det funkar, men tillägger skrattande att man inte blir stenrik. Men när Maria pratar om friheten som hennes konstnärliga arbete ger henne ser hon ut att vara rik på i alla fall erfarenheter och glädje.
Ena hörnet i ateljén - mörk, murrig och mysig.
– I början var det många som frågade om jag kan leva på min konst. Det frågar man ju inte någon annan yrkeskategori. "Jaha, jobbar du på vägverket, kan man leva på det?".
Hon skrattar och fortsätter:
– Det är klart man måste ha pengar, men frihet då? Man kan förvalta mycket av sin tid och ändå tjäna pengar. Det finns mellanvägar, det ena behöver inte stå mot det andra.
Nu har Maria fått ett stipendium för att göra fler betongskulpturer i stan.
– Målet är att jag ska bli en betongbrutalist. Jag läste ordet och tyckte det lät så fantastiskt, jag kände att det vill jag också vara, säger hon och skrattar igen.
Vad betyder konsten för dig?
– Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade hållit på med konst. Konsten ger uttryck för känslor, drömmar och fantasier, och vad vore vi utan dem?