Det var i mitten av mars som 26-åriga Julia Radzevilo inte längre kände att hon och hennes tvååriga dotter var säkra i sin hemstad Oleksandrivka i Ukraina, där ljudet av kriget började komma allt närmre. Tillsammans med sin syster tog de sina barn och började en resa mot Sverige.
– Min dotters faster är gift med en svensk man och de bor i Motala. Första dagen som kriget bröt ut, hörde hon av sig och bjöd in oss att bo hos dem i Sverige, men jag ville vänta och se hur situationen skulle utveckla sig. Efter en några veckor var det för jobbigt och vi bestämde oss för att lämna Ukraina, säger Julia Radzevilo.
Resan till Sverige skulle bli lång – runtomkring var förödelsen stor, och först efter fyra dygn var de framme i Motala och kunde äntligen pusta ut.
– Den resan var mycket svår – vi reste dygnet runt, med buss och tåg om vartannat. Till slut kom vi fram till Warszawa där en volontärgrupp hjälpte oss till Sverige, säger hon.
Efter två månader i Sverige valde Julias syster att åka tillbaka till Ukraina igen, men Julia ville stanna kvar och nu bor hon ensam med dottern Margot på ett flyktingboende i Vadstena
– Margots pappa skickar lite pengar ibland, men annars är det jag som måste försörja familjen nu, säger Julia, som arbetade på ett bageri i Ukraina, innan kriget bröt ut.
Den första tiden i Sverige var mest bara en lång väntan för Julia, som inte hade fått något samordningsnummer , och utan det kunde hon inte söka jobb. Hon kan heller ingen engelska, och skulle därför behöva lära sig svenska, men som ukrainare går man under massflyktsdirektivet och har då inte rätt till SFI. Trots det, tycker hon att mottagandet i Sverige har varit väldigt bra.
– Folk är verkligen snälla och vill hjälpa till. Margots faster hjälper oss att handla mat och annat, för pengarna från Migrationsverket räcker inte, säger hon.
Idag har Julia ett samordningsnummer och sedan en vecka tillbaka arbetar hon som diskplockare på en restaurang i Motala. För att slippa pendla varje dag, hoppas hon nu hitta en bostad närmre det nya jobbet, och en förskoleplats till Margot, som tills dess får lov att vara hos en bekant på dagarna.
– Jag vill inte tillbaka till Ukraina, nu vill jag bo här i Motala, säger Julia och tillägger:
– Det första jag vill göra är att lära mig svenska.