Det är augusti 2012. Tintin befinner sig på dansgolvet. Det är mycket folk och hög musik. "Dunk dunk dunk". Lokalens stereoanläggning slår i takt med musiken.
Sol, drinkar och nattklubbsliv. Det är så dagarna på Kos har sett ut. Ännu återstår det några dygn innan det är dags för Tintin Brax Österholm och hennes kompisar att bege sig hem till Vadstena igen.
Humöret är på topp. Tänk att äntligen få resa utomlands, och dessutom med bästa vännerna. Tintin har verkligen längtat efter det här. Nu ska de ladda batterierna och bara ha roligt. När de kommer hem är sommarlovet slut och det är dags att börja sista årskursen på gymnasiet.
Tintin dansar med en kille som hon träffat tidigare under kvällen. Med tanke på hans accent gissar hon att han är engelsman, hon vet riktigt. De har ju precis träffats.
Så ser kvällarna ut. Tjejerna umgås med nya människor, dansar, festar, och när solen är på väg upp skiljs de åt. Kanske stöter de på varandra nästa kväll, kanske inte.
Greppar tag i henne
Tintin börjar att se sig om på dansgolvet. Var har tjejkompisarna tagit vägen? De syns inte till. Danspartnern erbjuder sig snabbt att hjälpa till att leta rätt på vännerna.
De lämnar lokalen och går ut på trottoaren. Den unge mannen föreslår att leta på gatan bakom nattklubben. Varför skulle de vara där, undrar Tintin. I samma ögonblick tar mannen tag i henne. Med stenhårt grepp håller han fast hennes armar och ben. Tintin skriker och kämpar för att ta sig loss, men hon har inte en chans. Det hårda greppet går inte att rubba.
Mannen drar Tintin längs med asfalten för att komma bort från civilisationen. Allt går väldigt snabbt. Tid och rum försvinner.
Tintin vet inte hur länge mannen håller på. Är det fem minuter, 20, 30? Minnesbilden är suddig och hon kan inte längre minnas alla detajler.
Mannen fullbordar våldtäkten, och så fort han släpper greppet om Tintin reser hon sig, drar upp shortsen och springer så fort hon bara kan därifrån.
Tillbaka vid nattklubben haffar hon ett par vakter och berättar vad som hänt. Hon är i upplösningstillstånd. Handlederna är blåa efter våldtäktsmannens hårda grepp, och hon har stora sår efter att ha blivit dragen längs med gatan.
Blir inte betrodd
Det närmaste dygnet blir tumultartat. Den grekiska polisen vill inte tro på Tintins historia och hävdar att hon måste ha bevis. Tintin orkar inte kämpa emot. Hon vill bara tillbaka till hotellet, ringa pojkvännen och föräldrarna hemma i Sverige. Och duscha. Hon känner sig smutsig och vill snabbt få bort våldtäktsmannens spår.
Resebolaget fixar så att hon får lämna Kos tidigare än beräknat. De ser även till att hon får träffa en läkare så snart hon landat på svensk mark. Läkaren skriver ut dagen efter-piller och undersöker Tintin. Men trots skadorna kan de inte användas som bevismaterial i en eventuell rättegång.Spåren har hon ju redan duschat bort, menar läkaren.
Det har nu gått fyra år sedan våldtäkten på Kos, händelsen som delat upp Tintins liv i ett före och ett efter. Någon rättegång blev aldrig av.
– Dels ville ju inte polisen i Grekland tro mig, och dels hade jag ju duschat. När man har varit med om nåt sånt här vill man inget hellre än att duscha så fort som möjligt. Att tänka på bevismaterial då är svårt. Dessutom skulle en rättegång bli extra krånglig eftersom tre olika länder skulle bli inkluderade.
Var apatisk
Idag pluggar Tintin till tandhygienist. Hon har återfått en framtidstro och en normal vardag, men spåren efter övergreppet finns fortfarande kvar.
– Den första tiden var jag apatisk. Jag bara låg och ville inte göra något. Det övergick sen till att jag började skuldbelägga mig själv, och funderade på om jag hade gjort på nåt annat sätt, hade detta kunnat undvikas? Idag har jag accepterat vad som hände och kommit till insikt att det är okej att må bra, trots att jag alltid tvingas bära med mig det som hänt.
Vill att fler vågar berätta
Till en början ville hon inte berätta om våldtäkten. Endast de närstående fick veta. Men en dag kom Tintin till en punkt då hon valde att vara öppen inför alla, även de som hon inte känner.
– Jag skrev ett inlägg på Facebook, inte för att få sympati utan för att visa andra att det är viktigt att berätta. Man ska inte skämmas.
Hon ifrågasätter den generella samhällssyn som finns kring våldtäkter, och menar att det måste till en förändring.
– Jag tycker att det är fel fokus. Samhället försöker skydda offren istället för att se till att våldtäkterna minskar. Varför ska tjejer behöva lära sig självförsvar när det handlar om att killar inte ska våldta?
Genom att få fler att berätta hoppas hon även att en större andel vågar polisanmäla.
– Det finns ett mörkertal. Många vågar inte anmäla, andra orkar inte. Jag tänker många gånger 'jag måste bära med mig det här hela livet, medan han förmodligen lever ett helt normalt liv'. Det är inte rätt. Ett nej är ett nej, och det ska man inte kunna frias ifrån.