Hon berättar delar av de okändas livshistoria

Massdöd under ett kolerautbrott. Fångar som dött under straffarbete. "Det blir mycket jämmer och elände", säger Marianne Anderson om sin senaste bok.

På Bockakyrkogården begravdes kronoarbetetare åren 1860-1894.

På Bockakyrkogården begravdes kronoarbetetare åren 1860-1894.

Foto: Katarina Hydén

Vadstena2021-04-20 08:00

I nya boken "Ödekyrkogårdar i Vadstena – och en riktig rövarhistoria" tas läsaren med till begravningsplatser som de flesta inte känner till. 

Marianne Anderson har grävt i mängder av kyrkoböcker, arkiv, uppsatser och litteratur. Hon har hittat platser och personer. Människor som varit okända, begravda utan en sten, men som nu träder fram.

– Det har varit väldigt mycket detektivarbete, säger hon.

Vi träffas på Bockakyrkogården i utkanten av Borghamn. En vackrare belägen begravningsplats är svår att hitta. Vid foten av Omberg, omgärdad av en stenmur ligger den omsluten av ängsmark med knotiga gamla ekar och fri utsikt ut över Vättern.

Men historien är desto mörkare. Tidigare hette Bockakyrkogården Fångkyrkogården och här vilar personer dömda till straffarbete. De blev stenarbetare i Borghamn och i en tid då många sjukdomar härjade överlevde inte alla strafftiden.

Genom sina efterforskningar har Marianne Anderson hittat namnen på många av de fångar som ligger begravda här och som läsare får man lära känna några av dem lite närmare.

Ofta sägs det att det är okända personer som ligger begravda här, men det är inte sant menar hon. Eftersom det rör sig om brottslingar som inte varit hemmahörande i området finns de inte i kyrkoböckerna här, men i Sverige har vi sedan lång tid varit duktiga på att bokföra befolkningen.

– Man kan få fram vilka de är, men man får gräva lite mer, säger hon.

När man väl hittar personernas namn är brottslingar ofta mer väldokumenterade än andra människor, påpekar hon.

Inte alla straffarbetare begravdes i Borghamn, en del fördes med båt till Karlsborg.

Boken släpps mitt i rådande pandemin och ett kapitel behandlar bland annat hur detta påverkat kyrkan och begravningar. 

I boken visar hon även upp en bild av Vadstena då koleran härjade.

Första kolerautbrottet kom 1834 i Göteborg och spred därifrån. Vadstena var en av de värst drabbade städerna i landet. Under en månad avled tolv procent av Vadstenas befolkning. Omräknat utifrån dagens folkmängd skulle det motsvara nästan 900 personer. På en månad. 

Sjukdomsförloppet var snabbt och flera personer dog varje dag.

– Man visste ju inte var smittan kom ifrån, säger hon.

En kolerakyrkgård anlades utanför dåvarande stadsgränsen. Numera är den bebyggd.

Genom sitt letande i arkiven har Marianne Anderson levandegjort människor då koleran drabbade Vadstena.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!