För att börja från början så är han född och uppvuxen i Kinna. Så långt söderut i Västergötland man kan komma. Orten är mest känd för sin textilindustri. Tom Andersson beskriver sig ha en arbetarklassbakgrund. Pappa var svetsare och mamma jobbade inom äldrevården, en bror och två systrar.
Kom ditt intresse för historia tidigt?– Det började med att mina föräldrar, framför allt mamma, berättade om alla kungarna. Gustav Vasa var han som skidade, Erik XIV var han som dog av ärtsoppan och Gustav III var han som blev skjuten på maskeradbalen. Så man lärde sig att hålla koll på kungarna.
Hade du högsta betyg i historia?– Bra betyg men inte högsta.
Intresset för historia var ändå stort. Detta och dataspel. Vilket kom att hänga ihop.
– Det var för mig ett sätt att odla historieintresset. Man spelade många spel som hade en historisk bakgrund.
På gymnasiet gick han inriktningen samhälle/kultur, med historia och kulturvetenskap. En linje som var självklar för Tom.
– Jag har alltid varit inriktad på det här. Jag är ingen praktiker för fem öre och ingen sportig person. På träslöjden var jag fruktansvärd. Det man skulle göra på första lektionen höll jag på med i en hel termin. Jag är sinnebilden av en innesittare som läser böcker, säger han med en rejäl dos humoristisk självdistans.
Efter gymnasiet funderade Tom på vad han skulle göra. Han hade ingen klar bild av att gå på universitet, tankar fanns om att börja arbeta. Men pluggidéerna var ändå något som lockade. Han hittade då fram till att läsa kulturvetenskap. Vilket ledde till Linköpings universitet.
– Dels för att min lärare på gymnasiet var väldigt bra, kom från Linköping, och sa att det var ett bra universitet, dels för att om jag skulle plugga i Göteborg skulle det innebära att jag förmodligen bodde kvar hemma.
Tom insåg i det läget att det var dags att ta klivet och Linköping skulle vara steget att flytta hemifrån.
Steget till Linköping och kulturvetenskap var väldigt lyckat. Med inriktningen konst, inte historia.
– Jag är väldigt visuell, tänker i bilder, i berättelser.
Efter studierna i Linköping följde två år i Norrköping där han läste kultur- och mediagestaltning. Med ett projektarbete om Linköpings blodbad.
– Det var något jag intresserade mig för, hur man berättar om historia. Så då hamnade jag naturligt i det här publika verksamhetsfacket. Då passar det mig väldigt bra, det här på slottet.
Inför sommaren 2012 uppmanade Toms sambo honom att söka sommarjobb på slottet i Vadstena. Tveksamheten var stor då jobbet innebar att man skulle klä upp sig i historiska dräkter och prata inför folk.
– Aldrig i livet. Även om jag hade känslan av att det skulle vara kul att jobba på ett slott, men att våga guida, klä upp sig – nej. Men hon var på mig och sa jag behövde ett sommarjobb. Så jag slängde iväg en ansökan. Det enda jag visste om Vadstena då var att det fanns ett stoppljus i stan.
Han blev uppringd och blev uppbokad för en intervju vilket ledde till att Tom sedan jobbade under sommaren och vidare med återkommande inhopp. Allt detta ledde till att jobbet blev en heltidstjänst på kontoret, med guidebokningar, ta emot grupper, leverantörskontakter och så vidare. Vi är då framme vid mars 2017. Titeln blev besöksmålsutvecklare.
– Jag fick mer den publika delen, hur vi ska jobba mer med våra guidningar.
Sedan i början på 2018 är Tom Andersson platschef på Vadstena slott.
Vad är dina arbetsuppgifter?– Personalansvar, tar emot bokningar, mycket administrativt, en del marknadsföring, jobbar med program och utställningar på detaljnivå. Jag gör allt ifrån att städa till att ordna med stora konferenser.
Känner du att du hittat din plats i arbetslivet?– Jag gör nog det. För jag jobbar publikt med historia. Att vi nu har resurser att ta fram nya utställningar, prata om hur man visar slottet. Det är jättekul.
Du är rätt publik fast du kunde blivit en tillbakadragen historienörd?– Det är lite tudelat det där. För jag är en ganska blyg och tillbakadragen person. Men det är ofta så med folk som berättar, när man har något att säga och folk lyssnar så går det lätt. Sedan övar man upp den här sociala färdigheten. Det har jag gjort enormt. Ända sedan jag flyttade till Linköping. När jag bodde hemma i Kinna var jag väldigt tystlåten. Nu när man jobbar som chef så har man inte tid att tänka på att det är nervöst att prata med folk. Det är bara att köra på.