Nu är han på plats, Vadstenas nya kyrkoherde. I helgen flyttade Torbjörn Ahlund in i Vadstenas prästgård.
Klädd i svart Leonard Cohen t-shirt, lika svarta byxor och bara fötter tar han emot i prästgården där han och hans fru Cecilia just har tillbringat första natten. Det verkar som om han sovit gott, och djupt.
-- Jag minns knappt att jag gick och lade mig. Jag var så trött att jag bara slocknade, säger han och visar runt bland flyttkartonger, kassar, inplastade möbler och färgpytsar.
Renoveringsarbetet har pågått sedan i somras och i fredags gick flyttlasset. I matsalen står 20 flyttlådor uppstaplade mot en vägg och i köket håller Cecilia som bäst på att plocka upp saker i skåpen. Det prasslar om pappren som porslin och glas är inslagna i. På bänken intill tornar ett berg av pizzakartonger upp sig.
-- Hela personalen i Vadstena församling kom med flyttgröt i går som bestod av ett antal pizzor -- det tycker jag var ganska trevlig flyttgröt, säger han.
Huset han och Cecilia flyttar från ligger i Eneby, Nässja, och är snäppet mindre än prästgården.
Enligt Torbjörns uppskattning skulle den gamla bostaden antagligen få plats tre gånger om i den nya. Frågan är om de har tillräckligt med möbler.
-- Det är ganska bra om man följer Feng Shui och de enkla principerna, skojar han.
Han tar oss med på en rundtur. I sammanträdesrummet finns hans företrädare avporträtterade på stora, mörka oljemålningar. Prästerna från 1700-talet ser lika mäktiga ut som kungar och påminner om den tradition som finns i Vadstena.
En tradition som på många sätt gör Klosterkyrkan till en riksangelägenhet. Jag kan inte låta bli att fråga om han verkligen vet vad han ger sig in i.
-- Nej, det kan jag inte påstå, säger han och påpekar på samma gång att tjänsten som kyrkoherde i Vadstena är en av de finaste i landet.
-- Det är så ansvarsfyllt i en positiv mening. Det finns så många traditioner som är värda att förvalta och ta ansvar för.
-- Samtidigt är Klosterkyrkan en församlingskyrka som lever i mycket enkelhet. Jag tänker på Pilgrimscentrum som inbjuder till tre bönestunder varje dag, människor som vandrar över slätten och har det här som mål och så alla församlingsbor som älskar den här kyrkan. Den ska kunna fungera för alla och jag tror inte att de här sakerna behöver konkurrera ut varandra.
Vi passerar sovrummet där sängen täcks av ett färgstarkt överkast som han och Cecilia köpt i Indien. Från fönstret har de utsikt över både Biskopshuset och församlingshemmet. I tv-rummet ligger någonting som fotografen först tror är en hockeysarg i miniatyr, men som visar sig vara badkarsfronten som ännu inte hunnit sättas på plats.
När vi kommer tillbaka till köket vinkar Torbjörn åt en bekant som passerar på gatan utanför. Fönstren är onekligen många och storleken på dem gör sikten in i prästgården lika bra som utsikten. Jag undrar om det stör honom?
-- Att bo mitt i smeten, både där mycket folk bor och där kyrkan finns, det är en härlig känsla. Jag skulle vilja ha prästgården som ett öppet hem, säger han och påpekar att det visserligen är viktigt med privatliv.
-- Men samtidigt hoppas jag att människor ska känna att de kan titta in här i prästgården.
Ahlund i korthet