Det hela började med ett brev som kom till museet år 2007.
– Det är från en kvinna i Stockholm som hade hört sig för på de stora museerna men ingen ville ta hand om de dukar med knypplad spets hon hade. Vi bestämde oss för att hon var välkommen till oss, berättar Gudrun Gunnarsson, ordförande i föreningen.
De tog emot kvinnan och på dagen för besöket hade hon tagit med sig in son.
– Hon berättade att han arbetade i Tyskland, men vi frågade inte mer om det, säger Gudrun.
Kvinnan, som hette Karin, hade med sig stora dukar som senare blev en del av en utställning som dels visade upp den estniska knypplingskonsten. Men den kom också att handla om familjen Pääbos öde.
– Året var 2014 och vi hade precis beslutat att utställningen skulle vara sommaren 2016 när jag hörde Svante Pääbos sommarprat på radion. Först kunde jag inte placera var jag hört Pääbo innan. Jag gick och pratade med mig själv hemma, och sa "Pääbo, har jag träffat någon som heter det". Men sedan slog det mig, det var ju de som hade lämnat dukarna hos oss! skrattar Gudrun.
Hon blev helt upprymd och mejlade till Max Planck-institutet och Svante Pääbo och undrade om det var han som var med sin mamma hos dem flera år tidigare.
– Och så var det, han kom mycket väl ihåg besöket hos oss. Efter det hade vi lite kontakt och han hjälpte till med bilder till utställningen, säger Gudrun och fortsätter;
– Sedan när det var dags för utställningen hörde jag av mig till honom och skrev att han gärna fick komma och besöka den. Det var bara några dagar kvar av utställningen när han plötsligt dök upp här en kvart innan vi stängde.
– Han uppskattade utställningen väldigt, säger Kerstin Olsson.
Nu vill spetsmuseet gratulera Svante Pääbo för Nobelpriset i fysiologi eller medicin på sitt eget lilla vis.
– Det är ett knypplat kranium monterat på rött siden säger Kerstin, som skapat det hela, och fortsätter;
– Jag har utgått från en bild och knypplat med en speciell teknik.
Hur lång tid har det tagit?
– Oj det är svårt att säga, först var jag ju tvungen att ta fram ett mönster. Men säg kanske 40 timmar, säger Kerstin.
Nu hoppas de att alstret hittar fram med posten till Svante Pääbo.
– Vi tyckte det var så roligt att han nu fick sitt Nobelpris. Vi har hejat på honom i alla år, säger Gudrun