Efter högmässan och efter att ha hängt av sig mässhaken och stolan, som är en del av hans klädsel, kommer Daniel Andrén med raska steg i mittgången i den enorma kyrkan.
Det är en ganska ruggig eftermiddag som Daniel Andrén tar emot i Prostgården, strax intill Rödtornet. Utanför är det byggnadsställningar. Inne är det varmt, ombonat – nyinflyttat.
– Vi fick sofforna för några dagar sedan bara, säger han med ett varmt leende samtidigt som han hämtar kaffe.
Men det är inte sofforna som utmärker vardagsrummet. Det är kyrkorgeln.
– Fast den är digital och egentligen inte min utan Martins. Men den passar bra här, säger Daniel och sätter två stora koppar på bordet.
Som nyanställd kyrkoherde har Daniel kommit till platsen han drömt om.
– Jag har läst mycket medeltidshistoria och man kommer ju inte förbi Vadstena då. Så redan som ung tonåring tänkte jag att jag någon gång skulle bli präst här. Även om jag inte hade någon aning om var Vadstena låg.
Han är uppväxt med en katolsk pappa och en ortodox mamma som inte var kyrkligt aktiva.
– Men pappa är från en mycket religiös släkt och mina fastrar tog med mig till kyrkan. Morfar var polis i Titos Jugoslavien och då var man inte med i kyrkan, verkligen inte. Men mamma är döpt. Hennes farmor, som var en kavat kvinna, tog i lönndom med barnen till prästen och lät döpa dem.
Daniel kom tillsammans med sina föräldrar och bror från forna Jugoslavien i början på 1990-talet och vet hur det är att vara flykting. Han säger att han påminns om känslorna det innebar när han ser hur det ser ut i världen, med många krig och flyktingar och med allt tal om upprustning och beredskap.
Familjen valde att fly precis när oroligheterna bröt ut i hemlandet och kom till Sverige 1992. Han berättar hur kvinnan i biljettluckan på järnvägsstationen i Zagreb frågade vart i Sverige de skulle, när det köpte biljetterna.
– Vi hade ju ingen anknytning till Sverige och visste knappt var det låg. Hon tog hon fram en atlas, det var faktiskt så, en atlas och frågade om Linköping blev bra.
Daniel skrattar när han delar minnet och säger att det låter påhittat men att det är alldeles sant.
– Vi skulle stanna några veckor, eller månader. Det var så det var sagt till oss, min bror och mig, och jag tror att det var så mina föräldrar tänkte. Tills det lugnat sig.
Han blev inte något direkt ögonvittne till kriget men vet hur det är att leva med oron för släkten, för vännerna som var kvar. Han berättar om sina morföräldrar.
– Min mormor dog i kriget. Tillsammans med några familjemedlemmar satt de och fikade hemma i mormors och morfars lägenhet. Och så flög det in en granat, genom fönstret, och de dog alla tre. Min morfar låg och sov i ett litet rum intill och överlevde.
Även om Daniel själv, och hela familjen, fanns på avstånd har kriget satt spår. Han har upplevt traumat och säger att han känner igen och påminns genom sådant som händer nu, runt om i världen, även om det gått många år.
För Daniel är kyrkan som "en moder" och en plats där han hör hemma. Uppväxt med både katolskt och ortodox bakgrund blev det Svenska kyrkan till slut. Mycket genom en enkel praoplats i årskurs åtta.
Jugoslav, bosnier eller svensk? "Både ock och ingenting. Ju äldre jag bli så blir ju frågan om rötter mer aktuellt. Jag brukar tänka att Jesu ord om att vårt hemland är himlen, det är väldigt levande för mig, och här är vi lite på uppdrag om man säger så."
Kriget skulle pågå i fem år och familjens veckor i Sverige blev en livstid. Efter en kort tid i Vimmerbytrakten, hos bekantas bekanta, insåg familjen att de behövde anmäla sig hos dåvarande Invandrarverket. De åkte till Malmö och några dagar senare klev de på en buss som körde långt in i den småländska skogen.
– Så stannade bussen och vi skulle gå ut. Och det första vi hör är att det skjuter. Alltså riktiga skott. Vi hade kommit till flyktingförläggningen vid turistanläggningen High Chaparral.
Du klev rakt in i en westernfilm?
– Jajamen, på riktigt.
Familjen bosatte sig så småningom i Gislaved.
– Jag blev svensk där, säger Daniel och berättar om en bra tonårstid, att han snabbt lärde sig svenska och hur han kom in i kyrkan.
– Jag skulle göra prao i åttan och kunde inte bestämma mig. En kompis ryckte listan med alla förslag ur mina händer, pekade och sa ”Gislaveds församling, handledare Ingmar Nilsson, ring dit”. Jag gjorde det och resten är historia.
Han lärde sig spela piano och kyrkorgel. Blev så småningom kantor och jobbade som det i drygt tio år.
– Men då var det ju det där prästkallet som hela tiden har funnits där. Tillsammans med ”inte ska väl jag, jag klarar det nog inte”. Men jag började läsa lite på deltid.
Kan du beskriva kallelsen?
– Jag har inte sett någon eldskrift på väggen eller andra uppenbarelser för att jag skulle bli präst. Men en längtan till en hemmahörighet, en lust, säger han och förklarar vidare att just lusten till en tjänst, ett uppdrag, kan vara ett första tecken på en kallelse.
– Jag tror att många har en inre kallelse och känner att Gud kallar dem. Det behöver inte vara till att bli munk, nunna eller präst. Jag tror att det kan finnas en andlig kallelse även för läkare, till exempel.
Kyrkan har alltid varit central och har blivit ”en moder” för honom.
– Så var det i Jugoslavien och i Sverige är det fortfarande så att kyrkan omfamnat mig. Jag har alltid känt mig trygg under kyrkans tak, inte i byggnaden utan i tillhörigheten till en Gud som samlar sitt folk. Och en av dem får jag vara.
Vem är Gud för dig?
– All min glädje. Allt mitt framtidshopp. Och den som jag faktiskt vet, och det vågar jag säga nu, aldrig har övergett mig. Om jag tittar bakåt så finns det en röd tråd och den röda tråden är Guds tråd, Guds hand som aldrig släppt mig vad jag än gjort och upplevt.
Daniel tvekar inte på det sista utan säger det med en självklarhet som märks på något sätt. I livets alla skiften har Gud funnits där för honom, burit och lett. Jobbet som kyrkoherde i Vadstena är bara ett exempel.
När tjänsten utlystes våren 2024 började han fundera.
– Jag tänkte att ska jag verkligen? Men Martin sa ”sök så slipper du ångra att du inte gjorde det”, säger han och erkänner att han får nypa sig lite i armen för att förstå att han verkligen är på plats.
"All min glädje. Allt mitt framtidshopp. Och den som jag faktiskt vet, och det vågar jag säga nu, aldrig har övergett mig." Så beskriver Daniel Andrén den gud han tror på.
Cirka 140 flyttlådor har packats upp i Prostgården, mitt emot Rödtornet, som blivit Daniels hem. Att bo i tjänstebostaden är självklart för honom.
Men livet är inte bara kyrka och jobb. Daniel reser gärna, helst till Alperna för att vandra eller Kroatien, och gillar att handarbeta.
– Jag syr liturgiska kläder, broderar med guldtråd. Jag har tillverkat många prästvigningsstolor, men det är i mån av tid.
Samtidigt är han också duktigt på att göra ingenting säger han. Då blir det soffan och Netflix.
Flera gånger kommer Martin på tal. Daniel berättar att de träffades 2000 och är gifta, eller ingått partnerskap, sedan 2007. Martin är organist, i Svenska kyrkan, men att jobba i samma församling har så här långt inte varit aktuellt.
– Vi skulle säkert klara det rent praktiskt, men kanske skulle det också kännas konstigt? säger Daniel.
Just nu lever de som särbos då Martin är kvar i Gävle där de bott i många år.
– Han kände att han inte var klar där han är och då valde vi det. Men det är ju ovant, ovant för mig att komma hem och ingen är hemma. Och ovant för honom.
Att vara präst och homosexuell, har det någon gång inneburit problem?
– Aldrig någonsin. Jag har aldrig hört någon som sagt något dumt, eller negativt, till mig. Men jag är inte heller den som ska klistra på alla en regnbågsflagga. Jag har inte det behovet, säger han och konstaterar kort att han är det han är och att han varit medveten om det sedan han var barn.
Att använda sin position för att sprida något annat budskap än det kristna evangeliet är inget för Daniel Andrén. Men varje enskilda människa är oerhört viktig.
"Jag kommer vara först framme när jag ser att någon människa, homosexuell, svart eller vit, arbetare eller tjänsteman, vilka de nu är lider illa. Men jag kommer inte att fråga någon vem den personen är, eller vad", säger han.
Daniel förklarar att han inte har något behov av att stå på barrikaderna.
– Det har blivit frågor om Pride till exempel. Jag tänker att det är jättebra, det behövs för annars hade det inte funnits. Men personligen har jag inget behov.
Han jämför det med att han inte heller går i första-maj-tåg även om han tycker att arbetarrörelsens kärnfrågor är viktiga.
Att det finns de som upplevt sig illa behandlade av kyrkan för sin läggning är han väl medveten om.
– Kyrkan har verkligen inte varit jättebra alltid, det vet jag. Men jag står inte och frågar vem du är när jag delar ut nattvarden. Jag delar ut frikostigt.
Kan du ha en förståelse för att det finns de som tycker att ditt sätt att leva är fel?
– Absolut. Alltså ur ett bibliskt perspektiv så kan jag absolut ha förståelse för det, säger han men tillägger att det även finns andra saker som man utifrån Bibeln kan se som felaktigt men som samtidigt få bryr sig om.
– Sen tycker kanske några att jag borde utnyttja min position för att prata för den ena saken, eller den andra. Men jag måste vara kyrkoherde för alla. Oavsett vilket politiskt parti de tillhör, deras sexuella läggning, bakgrund eller hur deras tro ser ut eller inte ser ut – så är jag kyrkoherde.
Och han är kyrkoherde i Vadstena. En plats som har blivit hemma.
Han började sin yrkesbana i kyrkan med att vara kantor. "Men det var i fel ände av kyrkan", säger han och skrattar gott. Han förringar inte kantorsjobbet men kallelsen att bli präst blev till slut så stark att han inte kunde låta bli.
Är det som du drömde?
– Det är kanske lite för tidigt att säga men jag stortrivs i miljön. Och, återigen, jag måste nästan nypa mig lite då och då för att verkligen påminna mig att det här är på riktigt.