För fem år sedan bröt Carol Lyngmo Ragnar ryggen. Efter olyckan började hon omvärdera saker i sitt liv.
Carol uppfattas nog av de flesta som en väldigt utåtriktad kvinna som gärna pratar och skrattar mycket. Hon känns trygg. Men när frågorna närmar sig hennes innersta, tystnar hon lite och medger att hon inte är så van att fokusera på sig själv. På frågan, hur hon skulle beskriva sin person svarar hon allvarligt:
– Jag är en överlevare. Vad som än händer kan man inte bara lägga sig ner och dö, säger hon och kisar mot höstsolen som bjuder på några sista varma septemberstrålar.
Carol var bara i tidiga tonåren när hon utsattes för övergrepp, börjar hon berätta. Men efter det som hände, stängde hon av alla känslor. Som så många andra brottades hon med tankar om att det var hennes fel. Att förtränga minnena räddade henne tillfälligt.
Men i vuxen ålder kom allt i kapp och en kvinna hon mötte lyckades lirka fram det som under så många år gömts långt inom Carol.
Minnen, dofter och känslor bubblade fram. Även om hon beskriver förloppet som väldigt jobbigt, förde det med sig något positivt.
– Det var som att tegelstenar ramlade ner från mina axlar.
Parallellt pågick familjelivet och Carol hade då hunnit få dotter nummer två, med sin nya make Joakim. Hästintresset väcktes hos dottern och familjen började tillbringa många timmar i stallet. Carol, som inte var så hästvan, började själv att rida och vid ett tillfälle följde hon med på en tur ut i skogen. Men när hon inte kunde få stopp på sin galopperande häst, sparkade dotterns ponny bakut och Carols häst stegrade sig. Hon ramlade av och hamnade bara en liten bit ifrån en sten.
Carol berättar att hon trots en rejäl smäll i ryggen lyckades ta sig upp och även leda hästen tillbaka till stallet.
– Jag tänkte, hur ska jag överleva det här? Jo jag låtsas att jag är med i en film, men det bara rann svett om mig, berättar hon.
Under promenaden lyckades hon undertrycka smärtan, men väl vid stallet gjorde det fruktansvärt ont i magen.
I Vadstena hittade Carol Lyngmo Ragnar den lokal som blev startskottet för hennes second handbutik.
Med ambulans fördes Carol först till akuten i Motala. Därefter till Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Röntgen visade att en benbit ur ryggkotan var borta och hon hade även hade en spricka i närheten av en nerv. Avramlingen hade dessutom resulterat i en blödning i magen.
– Jag hade väldig tur, alla läkare sa till mig att jag var nära att hamna i rullstol.
Beskedet, som förstås innebar en lättnad, ledde också till lösningsorienterande tankar, medger Carol, om hon inte skulle ha haft tur.
– Hur skulle jag gjort då? Jag tänkte att det skulle bli bökigt att vara i stallet, men att jag skulle kunna ha en elektrisk rullstol.
I tre månader efter olyckan gick Carol med en ställning runt kroppen.
– Det gjorde djävulskt ont, medger hon.
"Jag var feg! Hade en trygghet med lönen", säger Carol Lyngmo Ragnar om varför hon inte lämnade sin fasta tjänst tidigare.
Det var svårt att återgå till arbetet, en klädkedja hon varit trogen i 30 år. Förutom smärtan i ryggen kom också en annan olustkänsla krypande. Att hon inte passade in.
– Kundmötena var roliga men jobbet tråkigt, medger hon.
Det påverkade hennes psykiska mående.
Varför blev du kvar så länge på samma arbetsplats?
– Jag var feg! Hade en trygghet med lönen.
Till slut tog hon steget och sa upp sig. Utan att ha ett arbete att gå till. Men Carols intresse för teater, dekor, sömnad och, på senare år, second hand-prylar ledde henne redan efter en månad till en ledig lokal i Vadstena. Ett före detta växthus där hon kunde öppna butik i somras.
Värken i ryggen får hon leva med, men nu kan hon själv bestämma över sina arbetstider. Hon har också familj som ställer upp med tunga lyft och förflyttningar av möbler.
"Jag hade väldig tur, alla läkare sa till mig att jag var nära att hamna i rullstol".
Carol upplever att hon i dag mår så mycket bättre, på alla plan, och att hon befinner sig på en bra plats i livet.
– Jag får nypa mig i armen. Det här är min affär. Jag har velat ha det sedan jag var liten och jag får hålla på med min hobby till vardags. Ingen kan heller bestämma över mig eller göra mig illa.
Något som också lyfter henne är alla vänliga kommentarer från kunder som verkar uppskatta nytillskottet i stan.
– Varje dag är det 3-4 personer som säger "vad fint och roligt". I klädaffären där jag jobbade var det inga kunder som sade så. Jo kanske, "vilken fin tröja".
Carol medger att hon alltid haft svårt att framhålla det hon är duktig på, men att hon blivit lite bättre på det.
Vad har du får råd till andra människor, mitt i livet, som vill ha en förändring?
– Var inte så fega som jag var. Våga tidigare. Man kan mer än man tror.