Att driva butik i Vadstena är att finnas i ett stort och fungerade nätverk enligt Carina Johansson. Butikern hjälper varandra och skickar kunder mellan sig för att ge den allra bästa servicen.
– Det var tajming, barnen var stora, och jag kände att nu var det min tur att göra min dröm, säger hon och berättar om det som började för tio år sedan och som snart är slut.
Carina är utbildad djurskötare, mjölkade kor, blev trädgårdsmästare, jobbade i butiker av olika slag, fick en man som är bonde, barn och gård, hade egen loppis på gården, födde upp kaniner och så kom läget. Det blev hennes tur, hennes möjlighet och hennes dröm skulle få gå i uppfyllelse.
– Men jag hade aldrig kunnat göra det utan min man Magnus, säger hon med en värme i rösten som skvallrar om djup kärlek.
– Han har skött all min bokföring, gratis. Han har hjälpt till, stått här och slagit in presenter och julklappar, med sina stora händer. Kvinnorna blir alltid mycket gladare när han gör paketen och säger ”Åh, vad fina”, säger hon och skrattar.
Carina själv har jobbat sex till sju dagar i veckan och aldrig haft semester.
– Jag har älskat min butik. Om jag var ledig längtade jag hit, så starkt har det varit. När man tänker tillbaka så förstår man inte hur man orkat. Men det var sådan stark kärlek bakom allt och jag tyckte det var så roligt allting.
Hon tittar ner i bordet och håller händerna runt kaffemuggen.
– Hade jag varit smart hade jag lyssnat på människor omkring mig som sa att jag skulle stänga på måndagar kanske eller ta en vecka ledig i januari, men det gjorde jag aldrig.
Samtidigt finns det ingen ånger i orden.
– Det har varit en härlig och fin tid och jag är jättetacksam för att jag fått göra det.
När hon letade lokal föll valet på Vadstena.
– Jag älskar det här gamla och det fanns bara en lokal här och det var denna. När jag öppnade var det mer inredningsbutik. Jag älskar ju gamla möbler, så jag började med det och med gosedjur.
När butiken Krusbär, som sålde leksaker och barnkläder, stängde tog Carina för första gången steget in i hallen med leksaker på Formexmässan. Och med sitt, enligt egen utsago, barnsliga sinne förvandlade hon Olivias hus mer till en barnbutik.
Carina tycker att det är en god känsla mellan butikerna i Vadstena.
– Det gäller att samarbeta med varandra, att man inte är konkurrenter utan skickar folk till varandra och det tycker jag att vi gör här i vår lilla stad. Det måste man göra.
"Jag har älskat min butik. Om jag var ledig längtade jag hit, så starkt har det varit", säger Carina.
När pandemin slog till kom tankarna på hur det skulle gå.
– Men då märkte man att många stöttade lokalt, verkligen, och min räddning var att jag hade barnsortimentet. Då kom mor- och farföräldrar som skulle skicka paket till barnbarnen, de fick ju inte träffas. Så det var inte bara nackdelar med pandemin även om det var mycket hemskt.
Även hemester slog igenom, många valde en resa till Vadstena och många har kommit tillbaka.
– För min del känns det inte som om Vadstena är en sommarstad längre. Förr var det så, men det stämmer inte längre och vi får hoppas att det håller i. Det är en fin och vacker stad.
När butiken Krusbärs stängde tog Carina steget och inredningsbutiken blev mer barnbutik.
Carina har aldrig haft någon anställd. Vänner, maken, barnen, kompisar och grannar har ställt upp.
– Utan alla dem hade inte jag haft den här butiken i tio år, säger hon och minnena hon bär med sig är många.
– Många fantastiska möten man får. Kunder som kommer tillbaka varje år som bor långt härifrån. Några från Stockholm som har sommarhus här, de med husbilen och som bor på andra sidan Vättern. Kunder som bara var inne någon gång om året. Men de kommer man ändå ihåg, för de gör sådana avtryck.
– Min man har alltid påtalat för mig att såå många kommer in och säger ”vilken fin butik”. Hur ofta säger man själv det när vi går in i butiker? Jag har nog inte riktigt tagit åt mig det, men nu när man ska stänga märker man att man varit omtyckt.
"Hade jag varit smart hade jag lyssnat på människor omkring mig som sa att jag skulle stänga på måndagar kanske eller ta en vecka ledig i januari, men det gjorde jag aldrig".
Orden stockar sig, Carina tystnar och torkar tårarna.
– Många kommer in och kramas, en del gråter. Att man satt ett avtryck, inte att "jag är ju inte så viktig och butiken ligger ju på en sidogata". Nu märker jag att jag kanske varit viktig och ganska bra. Det värmer mycket och det blir samtidigt en sorg.
Hon berättar att det sitter en lapp i skylten där hon skrivit att hon drabbats av utmattning och tackar med ödmjukhet att kunderna respekterar det.
– Det har de gjort, man blir rörd verkligen, säger hon och återkommer till hur hon för knappt två år sedan ”brakade igenom”.
Det var precis innan midsommar och hon stod inför sommarens högsäsong. Maken, sönerna och vännerna ryckte in igen och klarade det.
– Men så nästan för exakt ett år sedan, då kände jag att nu är det färdigt. Magnus sa att ”det behöver du inte bestämma nu, du har ju inte så lång uppsägning, du kan ju tänka”. Men jag sa ”det behöver jag inte, jag känner att det är färdigt”.
Hon ringde hyresvärden och sa upp lokalen.
– Då kände jag hur det bara lättade, säger hon och släpper ner axlarna med en tydlig utandning.
"Den här har jag lovat att lägga undan till en kund", säger hon och tar ner in mjukisgrip från översta hyllan. "Det ser rätt fullt ut fortfarande men jag har sålt jättemycket".
Med stöd av Pia Ross Pålsson, på Vadstena Sparbank, togs beslutet att stänga måndagar och tisdagar. Första planen var att avsluta i oktober.
– Men så tyckte jag att det var lite bättre och då gjorde vi julen i alla fall, och det gick ju.
Många kan säkert tycka att det borde kännas sorgligt men Carina säger att hon har bearbetat det.
– Det blir lättare här, säger hon och pekar mot hjärtat.
Hon berättar också att hennes pappa fick en stor stroke för sex år sedan och bor på vårdhem sedan dess.
– Nu får jag mer tid att träffa honom och även min mamma som nu bor ensam.
Utmattningen påverkar henne, tröttheten gör det svårt att orka de timmar butiken är öppen.
– Ibland glömmer jag hur jag ska slå in i kassan till och med, säger hon och ler lite.
– Man vet inte hur det ska bli men allt har sin tid och jag tar bara en dag i taget, det har jag gjort sedan jag tog beslutet.
Lokalen ska röjas, allt som byggts upp ska tas ned och rensas bort och en epok tar slut. Men Carina kommer ha med sig alla minnen från de tio åren med Olivias Hus.
Att avsluta med en total utförsäljning skulle inte gå utan Carina har tagit en bit i taget. Någon har sagt till henne att det nog varit bra för henne att göra den formen av avslut, att trappa ner.
– Man har ju stått därute och gråtit ibland. Men det har fått vara så, det har ju ändå varit en stor sorg, säger hon och torkar fler tårar.
Den dröm hon hade, det tillfälle som gavs, har hon levt. Snart stänger hon dörren till Olivias hus för sista gången. Hon kommer aldrig glömma utan bära tiden med butiken i sitt hjärta.
– Men jag finns ju kvar, jag kommer ner till Vadstena, jag kommer kunna prata och äta en glass med mina vänner. Men butiken stänger jag, nu är det slut, säger hon och ler innan hon avslutar.
– Förra hösten köpte vi en husvagn, som fått heta Olivia, och som jag kallade för min rehabiliteringsvagn. Nu när jag kommer bli lite mer ledig ska vi åka ut med den.