Leif Samuelsson, fastighetsförvaltare på Vadstena kommun, utanför silon.
Vi får följa med Leif Samuelsson, fastighetsförvaltare på Vadstena kommun, in i silon. Inne i den är det halvdunkelt. Mycket är i dåligt skick idag. Maskiner och anordningar från silons storhetstid finns kvar och även kvarlämnade saker som dunkar och papperskorgar. På översta våningen brukar det enligt honom vara fullt med duvor. Det är tomt när vi är där men den rikliga spillningen på golvet visar att det mycket riktigt brukar finnas mycket fåglar där.
Leif Samuelsson uppger att en inventering har gjorts av vilka ämnen som finns i byggnaden. Vad man hittade och i vilka mängder finns registrerat. Det handlar om miljöfarliga ämnen och gifter.
– Det finns lite asbest och det finns lite PCB.
Om silon nu är i dåligt skick så var det annat 1951 när den nuvarande silon byggdes. Den ritades av Norrköpings stadsarkitekt Kurt von Schmalensee och var unik som landets första glidformsgjutna betongsilo. Då var spannmålsförvaringen en central del i Vadstenas näringsliv och silon var så viktig att den skapade debatt om utseendet på Vadstenas stadsvy. Till slut vann dock sidan som ville begränsa dess höjd för att inte helt konkurrera ut slottet i stadssiluetten.
Inne i silon finns kvarlämnade saker som exempelvis papperskorgar.
Spannmålsförvaringens historik är dock äldre än så i Vadstena. Redan runt år 1680 började man använda slottet för det syftet och under 1700-talet användes större delen av byggnaden till det, enligt en rapport från Östergötlands museum. Under 1800-talet var Vadstena i en "betydande utvecklingsfas". Goda möjligheter till att exportera jordbruksprodukter var en av de saker som gynnade en ökad handel.
När Göta Kanal anlades kom frågan om en bättre hamn i Vadstena i fokus. Vadstena fick då nämligen snabbt konkurrens från Motala. 1850 började man bygga hamnen vid slottet i Vadstena. Att ha spannmålet i slottet blev svårarbetat, därför byggdes under samma årtionde även de två hamnmagasinen vid slottet.
I dessa trappor har många gått genom åren.
1906 grundades Östgöta Lantmännens centralförening och på 30-talet anpassades föreningen för att bland annat bygga tidsenliga silos. En plan för att bygga ut bland annat uppsamlingsmagasin, vilka skulle finnas i viktiga handelscentra där bland annat Vätterhamnarna kom att spela en betydande roll, påbörjades 1932.
Kronoängsområdet i Vadstena passade med sin närhet till hamnen och järnvägen bra för att uppföra exempelvis magasin för spannmål. 1934 uppfördes ett första spannmålstorn men revs efter ganska kort tid och gav plats till en ny och högre siloanläggning som byggdes 1940. Redan när det gällde denna silo kom synpunkter på att silons höjd skulle kunna konkurrera med slottets siluett i stads- och landsskapsbilden.
Inuti silon är det halvdunkelt.
Stadsplanen ändrades för att silon skulle kunna omges av lägre byggnader som kunde mildra det intryck som silons höjd gjorde i förhållande till omgivningen. Något som Riksantikvarieämbetet ansåg skulle kunna mildra effekterna var en trädplantering vid sidan av silon. Silon i Vadstena var på 1950-talet en av länets största, bara Linköpings och Norrköpings var större.
Översta våningen på silon i Vadstena
Många duvor brukar hålla till på den översta våningen på silon, vilket märks på all spillning.
Rapporten från museet skrevs av Anna Lindqvist 2010. Hon menar i den att silobyggnaderna kommer att bli mer och mer intressanta för framtiden eftersom allt färre finns kvar.
– Egentligen borde man ha en överblick, att inte varje kommun agerar på samma sätt för då finns ju ingenting kvar, säger hon.
Anna Lindqvist menar att silon har kulturhistoriska värden och har varit ett betydelsefullt landmärke. Den har enligt hennes rapport även stora konstruktionshistoriska värden och ett symbolvärde.
– Och sen att det är arkitektritat. Det är inte bara en silo utan den är ju verkligen genomtänkt.
I rapporten framhåller hon att silon bland annat symboliserar "1900-talets effektivisering inom det svenska jordbruket" och att den tillsammans med övriga byggnader för spannmålslagring utgör "ett minnesmärke från perioden när Vadstena var en viktig uppsamlingsplats för den omgivande agrara näringen".
Hon berättar om sina tankar kring rivningen.
– Det här påtalades ju 2010. Det har gått 14 år och på den tiden borde man ha kunnat hitta bättre lösningar tycker jag.
Silon är som sagt sliten. Det värsta för byggnader är om de inte används säger hon.
– Och eftersatt underhåll, då går det väldigt, väldigt snabbt. Till slut kommer man till ett stadium där det är svårt att bevara.
En sliten dörr på silon.
Anna Lindqvist beklagar att det har gått så långt att det är nödvändigt med en rivning.
Hon påpekar att man på några håll har försökt göra om silos till bostäder. Det är svåra byggnader att återanvända menar hon.
– I en stad som Vadstena med den dragningskraften som den har både med sin historia och även den senare historien så borde man kunna hitta något användningsområde kan man tycka, anser hon dock.
– Men ibland är det lite med de här självklara turistmålen eller historiska magneterna att politikerna tar det bara för givet. Folk har alltid kommit och vi behöver inte anstränga oss för att de ska fortsätta komma. Men ibland så tror jag att man måste göra det.
Förutom bostäder nämner hon också möjligheter som utställningslokaler eller eventlokaler.
– Men jag har inte varit inne i byggnaden utan bara sett den utifrån.
Hon anser att det minsta man kan begära är att kommunen kostar på en professionell dokumentation av byggnaden.
Silon ligger nära Vadstena slott som för övrigt också en gång i tiden har använts för spannmålsförvaring.