"Man önskar att någon, när Jossan fick beskedet att hon skulle somna in, hade klivit in och tagit kontrollen. Någon som hade varit med om det innan, så man hade fått lite av den stöttningen. Där kan jag känna att det finns ganska mycket som kan göras inom vården, just för föräldrar som mister sina barn", säger Anneli.
– Jag brukar beskriva vår familj som en bil. Vi har tappat ena hjulet och nu får vi knaggla oss fram.
Det är Jossan som är hjulet. Och det är hennes mamma, Anneli Magnusson, som pratar.
Ungefär fem och ett halvt år har passerat sedan vi sist träffade Anneli. Nu skiner solen utanför fönstren, men inne i lägenheten i Vadstena härjar ett mörker.
– Jag fick vara med när läkaren berättade att Jossan skulle förlora kampen. Jag var helt förtvivlad. Ska jag inte få ha kvar mitt barn? Man ska inte överleva sitt barn. Det strider mot allt.
Jossan somnade in hemma, enligt sina egna önskemål. Att släppa taget om henne var svårt. "Det blev ett fruktansvärt tomrum när de åkte iväg med henne. Jag ville inte släppa henne", berättar Anneli.
Allt började 2012, när Jossan skulle fylla 14 år. Smärta i armen. Svårigheter att lyfta saker.
Det skulle snart visa sig att Jossan hade en tumör i överarmen – och att cancern spridit sig till lungorna. En tuff period med starka cellgifter, en amputation av axel och arm samt en operation av lungorna påbörjades.
Sommaren 2013 var Jossan färdigbehandlad. Cancern skulle vara borta. Livet skulle komma åter.
Men redan året därpå fick Jossan sitt första återfall. Hon opererades återigen. Bara några månader senare, i början av 2015, blev hon sjuk igen.
– Under sommaren och hösten 2015 märkte jag att det inte var bra. Hon hade många skrämmande symtom. Till slut hittade de en tumör på njuren. Då fanns det inget mer att göra.
Anneli stannar upp innan hon tar till orda igen.
– Man undrar varför? Barn och cancer hör inte ihop. Jossan ville ju leva. Hon var den starkaste av oss. Jag var nog den svagaste.
Varje år känns det i hela kroppen när Jossans födelsedag närmar sig. "Jag går ned lite i varv, funderar mycket och tänker på henne extra mycket. Jag tänker tillbaka på hur det var när hon föddes, hur glad jag var, hur vi har firat alla födelsedagar... Första året var det fruktansvärt tufft den dagen, men senaste åren försöker jag att tänka att jag måste se glädjen i att hon har funnits. Hon har ju varit här fysiskt", säger Anneli.
2016, den 12 maj, somnade Jossan in.
– Man kan kanske tro att man är förberedd, men det är man inte. Man kan tycka att man har haft tid på sig, men det spelar ingen roll.
Anneli minns tiden efter, kantad av mörker, smärta och tomrum.
– Jag trodde knappt att jag skulle överleva. Jossan tog med sig en del av mitt hjärta, den del som tillhör henne. Sorgen sitter i hela kroppen. Nu kan jag oftast prata om henne utan att bryta ihop, men vissa dagar går det inte.
Hur lång tid tog det för dig att kunna prata om henne så här?
– Det är nog sista året, men jag har fortfarande mina dåliga dagar och då går det inte. Man får ta en dag i taget. I början tog jag en timme i taget. Det gör så fruktansvärt ont i både kropp och själ att veta att hon inte kommer hem igen.
Den 12 oktober skulle Jossan ha fyllt 24 år.
"Jag undrar var hon är nu. Finns hon någonstans? Kan hon se oss? Kan hon höra oss? De frågorna får man ju inga svar på", säger Anneli.
– Jag tycker att man fortfarande ska fira hennes födelsedag. Jag brukar åka till graven och sätta rosor, för det tyckte hon om. Sedan brukar vi äta wienerbröd för det älskade hon.
Med födelsedagen kommer frågorna.
– Jag undrar vad hon hade gjort i dag. Hon var väldigt äventyrlig så jag tror att hon hade varit ute och rest. Men det är ju sådant där som man inte får svar på.
Anneli finner mycket styrka i sina djur. I dagsläget har hon två kaniner, men hon pysslar också om sin väninnas häst ibland. "I början är det svårt att känna glädje över något utan att få dåligt samvete, men sedan måste man nog lära sig att det är helt okej att göra det".
– Jossan gick miste om så mycket. Hon fick utstå så fruktansvärt mycket smärta och hon fick ingenting för det. Hade hon vunnit så hade det ju varit värt kampen, men nu fick hon inte ens det. Man försöker att blicka lite framåt, men det är svårt.
Samtidigt måste man tillåta sig själv att känna glädje igen. På något sätt. Någon gång.
– Man måste försöka, men man måste också känna att det är okej att man fortfarande sörjer. Jag åker till stallet ibland och jag badar året om. Musiken är också viktig för mig. Och djuren.
"Jag tryckte på någon slags pausknapp när Jossan blev sjuk och den där knappen är ganska mycket på paus fortfarande", säger Anneli.
Anneli tittar menande ned på sina två små kaniner.
– Det tog ganska lång tid för mig att hitta ljuspunkter igen. Jag minns första gångerna som jag råkade skratta till. Då fick jag dåligt samvete. Jag tänkte att "jag har ingenting att skratta åt, jag har förlorat mitt barn". Samtidigt vet jag att Jossans önskan var att vi skulle må bra.
"Jossan var så levnadsglad", berättar Anneli. Hon ville leva. Och hon kämpade in i det sista.
Sorgen har präglat Anneli på många sätt.
– Jag tror aldrig att man blir densamma igen. När jag tittar mig i spegeln så känner jag inte igen mig själv. Jag tror att man präglas mycket av sorg, chock och trauma. Det sätter sina spår.
Vad har du för råd till andra föräldrar som befinner sig i samma situation som du?
– Det är okej att känna alla känslor. Det är okej att vara ledsen och panikslagen. Det är okej att gråta. Men det är också okej att känna lite positiva känslor.
Anneli ler svagt, bläddrar bland fotografierna på sin leende dotter.
– Ibland tycker jag att det känns som att man "ska" ha sörjt färdigt efter en viss tid. Det gör man inte. Sorgen kommer aldrig att försvinna, den finns med en hela tiden, men den ändrar skepnad över tid. Jossan finns med mig hela tiden. Hon är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag tänker på innan jag somnar.
Det var svårt att släppa taget om gamla minnen efter Jossans bortgång. "Jag låg mycket i hennes säng och kände lukten av kudden", berättar Anneli.