Hon föddes i Uppsala med en far som var frikyrkopastor. Sex år gammal kom hon till Närke och då från Stockholm. Sedan Tranås och efter det Motala.
– Min far var pastor i Baptistkyrkan och då rör man på sig en hel del, säger Anlouice där hon nu sitter i spetsbutikens gamla lokaler i Vadstena.
– Jag har alltid längtat till Vadstena. Folk säger att man inte kan bo här på vintern, men titta så vackert det är, säger hon och pekar ut mot Storgatan som för dagen lagts under ett tunt snötäcke.
Hon arbetade på Vadstena Hospice i tre år, i slutet på 1990-talet och flyttade till Vadstena år 2000.
– Det var en fantastisk tid, härligt gäng och en bra chef. När det lades ner gick jag, som man säger, in i den där väggen. I samma veva träffade jag min man, Kjell. Jag var helt slut, ledsen över jobbet men samtidigt så glad över att ha träffat Kjell.
Din far var baptistpastor - hur har det påverkat dig?
Jag är uppvuxen i frikyrkan och som jag nämnde tidigare flyttade vi en hel del. Det har kanske gjort mig lite rotlös. Det var mycket musik i kyrkan och det gillade jag och just musiken har jag tagit upp på senare år. Det positiva jag har fått med mig är nog en människokärlek och en nyfikenhet på hur vi människor fungerar och allas människors lika värde oavsett kön, etnicitet eller sexualitet.
Jag har alltid haft en stark tro som under senare år blivit både vidare och djupare. Jag lämnade dock frikyrkan för rätt många år sedan, då jag tyckte det var svårt att vara sig själv i den miljön.
Frågar man henne om yrke så sätter hon konstnär främst. Sedan kommer sjuksköterska, vilket hon utbildade sig till i mitten av 90-talet och har arbetat i 20 år. Nuförtiden inom hemsjukvården i Vadstena. Kvällar och nätter. Sjuksköterskeyrket och konstnärskapet kompletterar varandra och jag tror att jag är bättre konstnär tack vare mitt sjuksköterskeyrke och tvärtom.
– Men jag anser att det här är mitt arbete, säger Anlouice och nickar ut mot ateljén.
När kom konsten in i ditt liv?
– Jag har alltid varit duktig på att teckna och har alltid haft femma i teckning och så vidare. Men från början hade jag alltid svartvitt i huvudet - aldrig några färger. När mina barn var små så började jag längta efter färger och ville gå en akvarellkurs. Men jag hittade ingenting vilket ledde in mig på oljan. Jag hade fått ett sånt där startkit av mormor och morfar som legat i många år. Sedan lånade jag litteratur i ämnet oljemålning på biblioteket. Där började jag experimentera med olja.
Anlouice säger sig ha en livssyn som går ut på bland annat, att när det händer saker så är det meningen. Livet är ett ständigt lärande om sig själv och andra. Att lyssna på sig själv och följa sin egen väg har hon alltid försökt göra, A även om det inte varit lätt. Hon kallar sig själv "stark-skör" vilket innebär ett väldigt driv i mycket men stunder av starkt tvivel på sig själv och dagar då man inte mår så bra.
– Det var väl det som hade med att göra att jag inte vågade söka till Konstfack. Det blev aldrig av. Det sitter kvar det där, att inte duga.
Din stil i dina bilder är väldigt pregnant, din egen, hur kom du fram till den?
– Många av mina kollegor säger det, att jag har en väldigt speciell stil och att jag ska vara rädd om den. När jag var medlem i Sagagruppen här i Vadstena då började den där stilen växa fram. Jag inspireras av drömska, fantasirika bilder och konstnärer som Chagall, Girow. Men vad som hänt på senare tid är att jag fått mer stuns i mina färger.
Det är mycket kvinnor i dina bilder?
– Det är aspekter av mig men även av alla. Bilderna återspeglar inre styrka, mod, kraft, ömhet, kärlek och lekfullhet.
Hur har bilderna förändrats genom åren?
– De har blivit tydligare, ljusare. Framför allt mer medvetna. Både till form och färg. Jag vill göra bilder som säger något och jag blir glad när någon kommer och säger att de fått kraft genom mina bilder. Det handlar om tre delar i mitt skapande:
1. Mina kvinnor som jag målar, som gestaltar en känsla. 2. Mina Vadstenabilder. Jag är så fascinerad av den här staden. 3. Mina cafébilder, livsnjutarlivet, fika, dans, måltider. Där folk ska känna igen sig och sånt som gör livet lättare att leva.
Du verkar trivas väldigt bra in den här anrika lokalen?
– Jag har bara mig själv att ta hänsyn till och blir glad av att komma hit. Jag kan åka ner och sätta på en kopp kaffe, helt opretentiöst. Sedan kan jag grunda lite dukar och så växer lusten fram ur det. Jag målar sedan väldigt snabbt och intensivt.
Dina bilder är väldigt personliga - vad tänker du om hur andra betraktar dem?
– Jag vill att mina bilder ska lämna mina väggar och flyga iväg till människor som blir glada och uppbyggda av dom. Det är mitt kall. Min livsuppgift. Jag kan inte leva utan mina färger, går det för lång tid utan att jag målar blir jag deppig.