Anita Svensson serverar kaffe till alla runt fikabordet på Vätterngården och många uttrycker sin kärlek till kaffet.
I dagarna har dokumentärfilmen "Det omätbara" haft premiär. En film om de som jobbar i omsorgen, med barn och med gamla. En film inspelad i Malmö och i Vadstena.
På Vätterngården jobbar Anita Svensson som aktivitetspedagog. Hon berättar hur hon, med många år inom barnomsorgen, tvingades sluta på grund av en stroke men kom tillbaka fast till äldreomsorgen istället.
– Framför allt ville jag jobba med människor, säger hon.
Att få möta de boende är det som ger henne arbetsglädje. Men när frågan kom om att vara med i en film, att bli filmad på och i jobbet, var hon tveksam. Men efter att ha fått höra Nils-Petter Löfstedts tanke med filmen vände hon.
– Vi var några stycken som gick med på det. Utifrån hur han lade fram det och hur han var som människa, så var det bara ett ja.
När en person på ett äldreboende kan få somna med ett leende på läpparna för att de fått vara med om något roligt, något spännande och givande på dagen, då händer något inom dem som jobbar i äldreomsorgen, menar Anita Svensson. Då vet de att de har gjort ett bra jobb.
Anita tycker att det oftast är det negativa från omsorgen som visas upp.
– Att de inte får den vård de behöver och att det är inte är tillräckligt med personal. Det är det man oftast får höra. Men den här dokumentären visar det omätbara, det vi sällan pratar om, det som sker i mötet mellan personal och barnen eller de äldre.
Men hon tillägger att även det tuffa är med i filmen. Att barngrupperna är för stora, underbemanning på äldreboenden och hemtjänstens personal som hela tiden springer efter klockan.
Hon säger också att yrkena inom omsorgen ofta har låg status, speciellt de som jobbar med äldre, vilket hon tycker att det måste bli ändring på.
Anita Svensson lyfter olika samtida samtalsämnen vid fikabordet med de boende och drar samtidigt paralleller till vad de kan ha upplevt tidigare i sitt eget liv.
– Hur kan vi höja statusen? När man jobbar med människor så tycker jag att det blir något fint, när man möter dem på riktigt. Det glöms ofta bort, men det är det Nils-Petter har fångat i filmen.
Visst var det lite konstigt att veta att hon skulle ha en filmare med sig under sina arbetsdagar.
– Men det blev så naturligt med honom. Han gjorde det väldigt fint. Jag tyckte han visade också med sin egen erfarenhet, han grät också. I många möten och i många samtal. Det visar på äktheten tycker jag.
Det som var svårast var den personliga intervjun. Stunden då hon fick berätta om sin resa.
– Det var svårt, det var utlämnande. Men det är så lite i dokumentären ändå, det syns knappt och det kändes skönt.
Det är en dag i november och på promenaden plockar Anita Svensson upp en växande prästkrage. "Det här måste nog vara något slags rekord, tror ni inte det? Tänk en prästkrage i november" säger hon. Hon fångar det som händer i nuet och samtalar med dem kring det.
För Anita är människorna hon jobbar med det viktigaste.
– Att se hela människan jag har framför mig. Att få bevara det de har med sig när de flyttar in på boendet. Att få lära känna dem, veta vilka de är, säger hon.
Genom att komma nära kan hon också, i sitt arbete, hjälpa dem att minnas det som de alltid kunnat. Det gäller att hitta rätt aktiviteter för att väcka glädjen. Det kan vara grönsakslandet eller hantverk av något slag. Men också att de får möta andra som haft samma jobb och kan dela minnen.
– Att de få gå till sängs på kvällen och känna att "wow, idag har jag fått göra det här". Att de får säga till nattpersonalen att ”nu kan jag kanske sova lite bättre för att jag gjort det här idag”. Att de får somna med ett leende på läpparna. Då vet man att man har gjort något gott.
Anita säger att alla är i behov av omsorg, både under de första åren som barn och de sista stapplande åren av sina liv. Hon menar att det är mycket som tas för givet, att de som jobbar i omsorgen bara ska finnas där.
Kaffe och kaka är lika självklart som hjulen på en bil, det behövs för att kunna rulla framåt.
Vad är din förhoppning att den här filmen ska ge?
– Jag hoppas att den kan skapa en bättre förutsättning, en bättre syn på de här yrkena. Framför allt hur viktigt det är när man jobbar med den lilla individen eller den gamla. Att det skapar en bättre syn. Men också att politiken... att det blir en förändring.
Tror du att en film kan göra det?
– Jag vet inte. Det är en dröm jag har kanske. Jag tror att det är svårt men jag hoppas. När de här killarna, Nils-Petter och hans bror Johan, har jobbat så hårt nu i fem år för att verkligen visa det omätbara. Det som inte syns.
När vi besöker Anita Svensson på Vätterngården i Vadstena har hon samlat ett antal boende för en promenad. Siktet är inställt på kyrkan och medhavd fika, men orken började tryta i förtid och de beslutade sig för att vända tillbaka för kaffe hemma istället.
Alla som jobbar i omsorgen i Vadstena kommun får möjligheten att se filmen. Själv ska Anita ta med sig några boende från Vätterngården och åka till bion i Skänninge.
– Jag har lånat bil. En som är med i filmen ska åka med och sen finns det kvinnor på boendet som jobbat inom vården tidigare i livet som vill se den, säger hon och ser ändå fram emot samtalen i bilen hem.
Själv har hon redan sett den, på filmfestivalen i Göteborg.
– När vi var där, med kollegor från Vätterngården, med Nils-Petters mamma och pappa som också är med i filmen, och med alla andra. Då kände jag, jag har gjort rätt som är med.
Hon tackade ja till att vara med i dokumentärfilmen, även om hennes första tanke var tvärt emot. Men när hon såg filmen, tillsammans med andra som också var med, förstod Anita Svensson, aktivitetspedagog på Vätterngården i Vadstena, att hon valde rätt. Filmen har ett budskap som är viktigt.