Anita Svensson serverar kaffe till alla runt fikabordet pÄ VÀtterngÄrden och mÄnga uttrycker sin kÀrlek till kaffet.
I dagarna har dokumentÀrfilmen "Det omÀtbara" haft premiÀr. En film om de som jobbar i omsorgen, med barn och med gamla. En film inspelad i Malmö och i Vadstena.
PÄ VÀtterngÄrden jobbar Anita Svensson som aktivitetspedagog. Hon berÀttar hur hon, med mÄnga Är inom barnomsorgen, tvingades sluta pÄ grund av en stroke men kom tillbaka fast till Àldreomsorgen istÀllet.
â Framför allt ville jag jobba med mĂ€nniskor, sĂ€ger hon.
Att fÄ möta de boende Àr det som ger henne arbetsglÀdje. Men nÀr frÄgan kom om att vara med i en film, att bli filmad pÄ och i jobbet, var hon tveksam. Men efter att ha fÄtt höra Nils-Petter Löfstedts tanke med filmen vÀnde hon.
â Vi var nĂ„gra stycken som gick med pĂ„ det. UtifrĂ„n hur han lade fram det och hur han var som mĂ€nniska, sĂ„ var det bara ett ja.
NÀr en person pÄ ett Àldreboende kan fÄ somna med ett leende pÄ lÀpparna för att de fÄtt vara med om nÄgot roligt, nÄgot spÀnnande och givande pÄ dagen, dÄ hÀnder nÄgot inom dem som jobbar i Àldreomsorgen, menar Anita Svensson. DÄ vet de att de har gjort ett bra jobb.
Anita tycker att det oftast Àr det negativa frÄn omsorgen som visas upp.
â Att de inte fĂ„r den vĂ„rd de behöver och att det Ă€r inte Ă€r tillrĂ€ckligt med personal. Det Ă€r det man oftast fĂ„r höra. Men den hĂ€r dokumentĂ€ren visar det omĂ€tbara, det vi sĂ€llan pratar om, det som sker i mötet mellan personal och barnen eller de Ă€ldre.
Men hon tillÀgger att Àven det tuffa Àr med i filmen. Att barngrupperna Àr för stora, underbemanning pÄ Àldreboenden och hemtjÀnstens personal som hela tiden springer efter klockan.
Hon sÀger ocksÄ att yrkena inom omsorgen ofta har lÄg status, speciellt de som jobbar med Àldre, vilket hon tycker att det mÄste bli Àndring pÄ.
Anita Svensson lyfter olika samtida samtalsÀmnen vid fikabordet med de boende och drar samtidigt paralleller till vad de kan ha upplevt tidigare i sitt eget liv.
â Hur kan vi höja statusen? NĂ€r man jobbar med mĂ€nniskor sĂ„ tycker jag att det blir nĂ„got fint, nĂ€r man möter dem pĂ„ riktigt. Det glöms ofta bort, men det Ă€r det Nils-Petter har fĂ„ngat i filmen.
Visst var det lite konstigt att veta att hon skulle ha en filmare med sig under sina arbetsdagar.
â Men det blev sĂ„ naturligt med honom. Han gjorde det vĂ€ldigt fint. Jag tyckte han visade ocksĂ„ med sin egen erfarenhet, han grĂ€t ocksĂ„. I mĂ„nga möten och i mĂ„nga samtal. Det visar pĂ„ Ă€ktheten tycker jag.
Det som var svÄrast var den personliga intervjun. Stunden dÄ hon fick berÀtta om sin resa.
â Det var svĂ„rt, det var utlĂ€mnande. Men det Ă€r sĂ„ lite i dokumentĂ€ren Ă€ndĂ„, det syns knappt och det kĂ€ndes skönt.
Det Àr en dag i november och pÄ promenaden plockar Anita Svensson upp en vÀxande prÀstkrage. "Det hÀr mÄste nog vara nÄgot slags rekord, tror ni inte det? TÀnk en prÀstkrage i november" sÀger hon. Hon fÄngar det som hÀnder i nuet och samtalar med dem kring det.
För Anita Àr mÀnniskorna hon jobbar med det viktigaste.
â Att se hela mĂ€nniskan jag har framför mig. Att fĂ„ bevara det de har med sig nĂ€r de flyttar in pĂ„ boendet. Att fĂ„ lĂ€ra kĂ€nna dem, veta vilka de Ă€r, sĂ€ger hon.
Genom att komma nÀra kan hon ocksÄ, i sitt arbete, hjÀlpa dem att minnas det som de alltid kunnat. Det gÀller att hitta rÀtt aktiviteter för att vÀcka glÀdjen. Det kan vara grönsakslandet eller hantverk av nÄgot slag. Men ocksÄ att de fÄr möta andra som haft samma jobb och kan dela minnen.
â Att de fĂ„ gĂ„ till sĂ€ngs pĂ„ kvĂ€llen och kĂ€nna att "wow, idag har jag fĂ„tt göra det hĂ€r". Att de fĂ„r sĂ€ga till nattpersonalen att ânu kan jag kanske sova lite bĂ€ttre för att jag gjort det hĂ€r idagâ. Att de fĂ„r somna med ett leende pĂ„ lĂ€pparna. DĂ„ vet man att man har gjort nĂ„got gott.
Anita sÀger att alla Àr i behov av omsorg, bÄde under de första Ären som barn och de sista stapplande Ären av sina liv. Hon menar att det Àr mycket som tas för givet, att de som jobbar i omsorgen bara ska finnas dÀr.
Kaffe och kaka Àr lika sjÀlvklart som hjulen pÄ en bil, det behövs för att kunna rulla framÄt.
Vad Àr din förhoppning att den hÀr filmen ska ge?
â Jag hoppas att den kan skapa en bĂ€ttre förutsĂ€ttning, en bĂ€ttre syn pĂ„ de hĂ€r yrkena. Framför allt hur viktigt det Ă€r nĂ€r man jobbar med den lilla individen eller den gamla. Att det skapar en bĂ€ttre syn. Men ocksĂ„ att politiken... att det blir en förĂ€ndring.
Tror du att en film kan göra det?
â Jag vet inte. Det Ă€r en dröm jag har kanske. Jag tror att det Ă€r svĂ„rt men jag hoppas. NĂ€r de hĂ€r killarna, Nils-Petter och hans bror Johan, har jobbat sĂ„ hĂ„rt nu i fem Ă„r för att verkligen visa det omĂ€tbara. Det som inte syns.
NÀr vi besöker Anita Svensson pÄ VÀtterngÄrden i Vadstena har hon samlat ett antal boende för en promenad. Siktet Àr instÀllt pÄ kyrkan och medhavd fika, men orken började tryta i förtid och de beslutade sig för att vÀnda tillbaka för kaffe hemma istÀllet.
Alla som jobbar i omsorgen i Vadstena kommun fÄr möjligheten att se filmen. SjÀlv ska Anita ta med sig nÄgra boende frÄn VÀtterngÄrden och Äka till bion i SkÀnninge.
â Jag har lĂ„nat bil. En som Ă€r med i filmen ska Ă„ka med och sen finns det kvinnor pĂ„ boendet som jobbat inom vĂ„rden tidigare i livet som vill se den, sĂ€ger hon och ser Ă€ndĂ„ fram emot samtalen i bilen hem.
SjÀlv har hon redan sett den, pÄ filmfestivalen i Göteborg.
â NĂ€r vi var dĂ€r, med kollegor frĂ„n VĂ€tterngĂ„rden, med Nils-Petters mamma och pappa som ocksĂ„ Ă€r med i filmen, och med alla andra. DĂ„ kĂ€nde jag, jag har gjort rĂ€tt som Ă€r med.
Hon tackade ja till att vara med i dokumentÀrfilmen, Àven om hennes första tanke var tvÀrt emot. Men nÀr hon sÄg filmen, tillsammans med andra som ocksÄ var med, förstod Anita Svensson, aktivitetspedagog pÄ VÀtterngÄrden i Vadstena, att hon valde rÀtt. Filmen har ett budskap som Àr viktigt.