När Ami Sandstedt återvände till Sverige 1999 efter sin sista stationering utomlands, på ambassaden i Luxemburg, hade hon och maken, Ingvar Torkelsson, bestämt sig för att flytta från Stockholm.
-- Vi sökte en liten stad där vi kunde finna god livskvalitét och så hittade vi det här huset. Men jag har anknytning till länet, 1950 flyttade min familj till Mjölby, pappa var distriktsveterinär där och senare i Linköping och mamma språklärare. Jag kommer ihåg att vi ofta åkte på söndagsutflykter till Vadstena, berättar Ami Sandstedt.
Resor med föräldrarna i efterkrigstidens Europa väckte Amis nyfikenhet på omvärlden och efter studentexamen for hon till Oxford för att studera språk.
-- Sedan fortsatte jag att studera i Lund och gick också en sekreterarkurs. Jag ville egentligen bli språklärare men fastnade för en annons i tidningen där Utrikesdepartementet (UD) sökte folk.
Sommaren 1964 åkte hon till Stockholm och började arbeta på UD. Bara sex månader efter hon börjat blev hon tillfrågad om hon ville åka till svenska ambassaden i New Delhi, Indien.
-- Jag försökte vara så påläst som möjligt om exempelvis religionen och kastsystem, men när jag kom dit var jag ändå helt oförberedd på den enorma skillnaden i levnadsvillkor som finns för indier. Men jag fascinerades av dofterna, färgerna, männi-skorna ...
Ami arbetade som assistent och var en av sju utsända från Sverige på ambassaden i New Delhi
-- Jag fick verkligen uppleva kastsystemet. Vi bodde alla tillsammans på ambassadområdet, även tjänarna. Det fanns en man som bara sopade golv, en som tvättade och en houseboy som lagade maten. De hade en bra tillvaro jämfört med många andra indier, berättar hon.
1968 lämnade Ami Indien men väl hemma i Sverige tog det bara elva månader innan hon skickades ut på sitt nästa utlandsuppdrag. 1969 for hon till Warszawa.
-- Då var Polen ett kommunistiskt land med en alltmer auktoritär regim. Det var en orolig tid med mycket protester från studenter och intellektuella. Varje morgon när vi kom till ambassaden möttes vi av en lång kö med polacker som sökte visum till Sverige.
-- Den polska säkerhetstjänsten var mycket intresserad av oss utlänningar. När man kom hem från jobbet kunde man upptäcka att de varit inne i lägenheten. De lämnade ofta spår efter sig i form av cigarettfimpar eller en smörbytta från kylen som stod på diskbänken. De ville att vi skulle veta att de hade varit där.
1970 lämnade Ami Polen för Belgien.
-- Warszawa var grått, trist och kändes instängt. Att komma till Bryssel kändes som att komma till en annan värld.
-- Jag arbetade på Sveriges EG-delegation. Här fick jag möjlighet att sätta mig in i EG, nuvarande EU, och även fördjupa min franska.
1977 bar det vidare över Atlanten till New York och en tjänst på The Swedish Information Service (SIS), kontoret som ansvarade för kulturförbindelserna mellan USA och Sverige. SIS arbetade mycket nära kulturavdelningen på svenska ambassaden i Washington.
-- Det var överväldigande att komma dit och jag tänkte att här blir jag bara kvar två år. Men arbetet fångade mig totalt. Vi bjöd bland annat in svenska författare, artister, konstnärer och experter inom olika ämnesområden och reste runt med dem i USA. Syftet var att de skulle hålla föredrag inom sina ämnesområden på universiteten. Tack vare detta lärde jag känna många kulturintresserade människor.
Höjdpunkten blev den stora nordiska konstutställningen i New York, Nordic Light.
-- Vårt nordiska ljus fascinerade New York-borna som är väldigt kräsna och det kändes mycket positivt.
Efter alla år utomlands väntade spännande arbetsuppgifter på UD i Stockholm. Bland annat gick Ami en handläggarutbildning och arbetade som pressassistent och Nobelattaché. Det sistnämnda innebar att ta hand om en nobelpristagare under dennes vistelse i Sverige.
1991 återvände hon till Warszawa.
-- Det var ett helt förändrat land. Kommunismen var upplöst, nu fanns det västerländska varor och vi fick umgås med polacker vilket vi inte fått göra tidigare. Men vi kunde exempelvis inte använda kranvattnet utan fick hämta det ur brunnar utanför stan.
I och med Sveriges inträde i EU bestämdes att Sverige skulle upprätta en ambassad i Luxemburg. Ami fick tjänsten som andreman och tillsammans med tillträdande ambassadören åkte hon ner för att genomföra uppbyggnaden av den svenska ambassaden.
-- Det är ett litet land men ett tungt EU-land. Luxemburg är en av de ursprungliga grundarna av EG med flera EG-institutioner. Det var otroligt givande att få bo mitt i "EU-Europa" under några år.
Nu är UD i stort sett ett avslutat kapitel för Ami men hon ser med glädje tillbaka på sitt spännande arbetsliv.
-- Att arbeta på UD var en stor utmaning och samtidigt ett privilegium. Det var en utmaning att bryta upp från sin hemvana miljö, familj och vänner och resa till och bo i ett främmande land. Men samtidigt ett privilegium att få lära känna ett annat land. Det har varit ett stort äventyr, säger Ami.
Och även om Ami har slutat jobba har hon inte slagit sig till ro. Hon har startat en bokklubb, hon deltar i en fransk språkcirkel, spelar golf tillsammans med sin man, promenerar med hunden Farman och har utbildat sig till Vadstenaguide med intention att börja guida i höst.
-- Jag vill lära känna Vadstena och förstå de kulturella och historiska sammanhangen.