Det som skulle bli ett roligt minne i form av en lägerskola på Omberg förvandlades till en mardröm. Klassen hade cyklat hela vägen från skolan i Väderstad till lägerplatsen på Omberg, cirka två-tre mil. Men i en nedförsbacke kom Elin Karlsson för långt ut på vägkanten, och ramlade med cykeln. Styret slog in i magen.
-- Det gjorde ont, så jag fick gå sista biten. Och sedan när jag skulle vila och lägga mig ner gjorde det ännu ondare. Jag kunde inte ligga, berättar hon när Corren träffar henne tillsammans med mamma Gunilla, pappa Lennart och systrarna Amanda och Johanna hemma i vardagsrummet i Väderstad.
I dag känns allting tryggt. Men den där majdagen, då Gunilla Karlsson fick ett telefonsamtal, var något helt annat.
Lärarna började ana oråd när Elins smärtor i magen inte släppte. Det blev skjuts in till vårdcentralen i Skänninge och omkring tio minuter senare låg hon i ambulansen på väg till Motala.
Elins lever hade brustit i cykelolyckan. Blödningen inne i kroppen blev allt kraftigare. Väl inne på akuten kunde läkarna konstatera att nära två liter blod runnit ut i buken. Det var nästan omöjligt att sätta några nålar på Elin, blodcirkulationen var kraftigt försämrad. Det blev akut operation.
-- Jag kommer inte ihåg så mycket. Det blev bara dimmigt allting, säger hon.
Gunilla Karlsson följde med i ambulansen och hade sedan två dygns vakande över sin nedsövda dotter framför sig.
-- Det var väldigt otäckt att se henne ligga där i respiratorn. Även om personalen förklarade att det var under kontroll. De var fantastiska. Vi fick verkligen veta allt vi behövde veta.
Lennart Karlsson ser sig om i vardagsrummet och försöker att sätta ord på vad han känner i dag.
-- Men det går inte att förklara hur tacksamma vi är, säger han.
-- De räddade livet på vår Elin, fyller Gunilla Karlsson i.
Gunilla Karlsson gjorde en del iakttagelser kring personalens starka engagemang. Hon berättar att hon såg hur en del läkare först hade nattjouren och sedan kom till jobbet på morgonen.
-- Och jag minns särskilt en sjuksköterska. Han hade jobbat hela natten och skulle sluta klockan sju på morgonen. Men han stannade kvar två timmar till bara för att han måste.
Nu följer de debatten om att stänga akutkirurgin i Motala extra noggrant.
-- Det är tre mil till Motala, och fem mil till Linköping. Vem vet om det hade räckt, säger Lennart Karlsson. För mig är det självklart att vi måste ha kvar vården ute på de mindre orterna.
Corren har talat med Ann Rundcrantz, kirurgen som opererade Elin Karlsson tillsammans med två kollegor. Enligt Rundcrantz var flickans tillstånd mycket kritiskt.
-- Hon var mycket blek och tagen. Blodcirkulationen var mycket låg. Hade vi kommit igång senare skulle vi nog klarat hennes liv. Men risken för hjärnskador hade varit stor.
Rundcrantz vill inte säga bestämt att en transport till Linköping hade varit förödande.
-- Man kan inte dra för stora växlar på det. Men det gick fort här. Vi hade möjligheter komma till operationsbordet på kort tid. Det är inte säkert att det hade gått lika fort i Linköping eftersom det är många fler prioriteringar som måste göras på ett stort sjukhus.