En liten tungviktare
Får han något i sinnet kan inget hindra honom.
-- Han är som en bulldozer, går på allt och alla. Väger säkert femtio kilo i dag.
För ett år sedan tog Beatrice Chrawall hand om honom sedan han på ett svinaktigt sätt dumpats en vinterkväll i en tv-kartong utanför Valla-stallet i Linköping. Då var Hasse -- eller Knorrhane som ridtjejerna kallade honom -- en liten minigris. Numera är han en stor minigris.
Att han skulle bli en sådan bjässe var inte riktigt vad Beatrice tänkte sig, när hon förbarmade sig över Knorrhane. Och hon trodde att det skulle gå att ha honom som en hund i möblerade rum, det gick ju med hängbuksvinen hon haft tidigare. Men den här grisen tuggade på el-sladdar, så att det blev livsfarligt. Han välte omkull möbler och bet sönder det mesta han kom åt.
Beatrice hade även räknat med att valla honom i koppel samtidigt som hon rastade sina hundar -- jack russeln Russla och rhodesian ridgebacktiken Vaganza. Men att sätta halsband på grisen försökte hon bara en gång. Han fick panik och hyperventilerade som om någon försökte strypa honom.
Efter två dagar som innegris gav Beatrice upp. I stället fick en box i stallet tillsammans med de fem hästarna bli hans hem. Där stormtrivs han. Renligheten är det inget fel på. I halva boxen har han sin sovplats i halm med värmelampa. Sedan kissar han i ett av de bortre hörnen och skiter i det andra -- fast allra helst vill han gå ut och göra ifrån sig på gödselstacken.
Under dagarna i Vallastallet skrek den dumpade kultingen som en stucken gris så fort någon försökt ta honom i famnen. När Beatrice lyfte honom höll han tyst. . .
-- Han bestämde sig väl för att det var hos mig han skulle bo.
Så han kilade in sig i hennes hjärta direkt vid första kontakten. Och på den vägen är det. Beatrice döpte honom snabbt till Hasse -- efter sin pappa, "det är ett fint namn". Hasse Nasse, blir det ibland.
Grisens liv hängde på en skör tråd, men tack vare Beatrice överlevde han sin första jul. Han klarar även den här julen. Och många fler därtill.
-- Jag har hört att minigrisar kan bli femton år . . .
Det var efter Correns artiklar om Knorrhane som Beatrice Chrawall hörde av sig. Att han hade fått tjäna som missriktad födelsedagspresent till någon som inte ville ha honom och inte heller tog ansvar för att rätta till saken för djurets bästa upprörde henne. Om inte annat så kunde grisen ha frusit ihjäl i lådan utanför stallet.
-- Så gör man inte mot djur. Och de som ger en sådan här present till någon som bor i stan och inte kan ta hand om djuret är heller inga bra kompisar.
Beatrice blir fortfarande upprörd bara hon tänker på hur Hasse Nasse blev behandlad.
Ångrar du att du tog hand om Hasse ?
-- Nja, säger hon och drar litet på svaret. Han har förstört väldigt mycket sedan han kom hit. Allt som finns på stallgolvet och allt som hänger så att Hasse kan komma åt det drar han ner och biter sönder -- grimmor, fina ulltäcken till hästarna, hästbandage som hänger på tork. Fast julgransutsmyckningen på väggarna i hans egen box lämnar han just nu i fred, det förvånar mig en aning.
Trots Hasses bufflighet vill hon inte göra processen kort och låta avliva honom.
-- Det ingår inte i min föreställningsvärd att göra så med friska djur. Så besvärlig är han inte. Hasse är väldigt social av sig, rolig och kärvänlig också.
Så precis som de skånska gässen som snart blir sex år får han finnas kvar. Bättre gårdvarar än gässen som varnar högt och ljudligt när främmande närmar sig kan hon inte tänka sig. Och Hasse är en bra lekkamrat till hundarna, där valpen Jack just morskat upp sig och törs hänga sig i svansen på grisen, som än så länge inte blivit så förnärmad att han bitit tillbaka.
Hasse är en glad gris som viftar på svansen när han är nöjd och belåten -- men någon knorr blir det aldrig. Han springer in till hästarna och drar sig inte för att skrubba sig mot deras ben. De gnider i sin tur nosarna mot hans raggiga rygg.
Att hästar är livrädda för grisar är en sanning som inte stämmer på den här gården.
När Beatrices grabbar Johan och Felix, tio respektive tolv år med efternamnet Brunius, kommer hem från skolan på eftermiddagarna är Hasse på hugget. Då vankas det lunch på vanligt grisfoder uppblandat med litet "skafferirens". Hasse smaskar nöjt -- som en gris.