När boden hemma på gården blivit för trång flyttades produktionen till en hall på gården Surbo. Notera jordgolvet.
På 50-talet började traktorer få starkare motorer. Men redskapen var fortfarande enkla, när man sladdade åkern efter plöjning var det ofta med ett par järnskodda ekbjälkar. Precis som man gjort efter hästen.
Rune fick idén till en sladd helt i stål. Han började experimentera i snickarboden hemma på gården Väderstad Herrgård. Av en bekant fick han hjälp att lära sig svetsa, bitar av stålprofil fick han på kredit på en skrot i Mjölby. Dem hämtade han med en släpkärra efter PV:n.
Ritningen till sladden hade han gjort på baksidan av en tändsticksask. Den blev två meter bred, gånger 88 centimeter så att det gick att få ut den genom dörrhålet.
När sladden var klar provades den på åkern. Sonen Crister var i 10-11-årsåldern och körde ofta traktorn. Grannbonden Lennart fick syn på dem och frågade Rune om han inte kunde göra en likadan till honom. Svågern beställde en med produktionsnumret tre. Runes mekaniska verkstad var född, liksom ”the corporate saga”. Alla får höra den redan när de är på anställningsintervju i firman, som sedan dess bytt namn till Väderstad AB.
– De första målades Bolinder-Munktell-gröna. Sedan blev de Volvo-röda och den färgen har vi sedan hållit fast vid, säger Crister Stark, idag styrelseledamot i koncernen Väderstad AB.
Crister och Bo Stark vid sladden, pappa Runes uppfinning som startade det som idag är en miljardindustri i 40 länder.
Han och lillebror Bo berättar om sin uppfinningsrike pappa Rune, som dock inte var så bra på pappersarbete. Redan bokföringsfirman som ordnade med bolagsbildningen insåg att hustrun Siw skulle ta hand om ”allt inne”, medan Rune höll på med ”allt ute”, något som sonen Crister ganska snart tog över.
– Han sa ofta att han bara satt snöbollen i rullning, och vi fyra barn skulle fortsätta rulla den.
Siw och Rune fick tre råd: Betala fakturor vid rätt tid, varken före eller efter. Låna aldrig pengar av leverantörer. Tjäna lite mer än ni gör av med. Svårare än så är det inte att driva företag.
Hela familjen Stark på en lantbruksmässa i slutet av 70-talet. Från vänster Bo, Siw, Christina, Rune, Crister och Andreas.
Alla fyra barnen växte in i företaget. ”Det var nog naturligt”, enligt Crister. Bo är yngst och jämngammal med firman Runes Mekaniska. 1962 började produktionen i snickarverkstan som fick byggas ut efter hand. På en sen 60-talsbild syns de röda sladdarna ligga utanför verkstaden, de hade då redan växt till en bredd på åtta meter.
– Till en början sågade Siw och Rune materialet med en bågfil. Snart investerades i en borrmaskin och en kallsåg som drog så mycket ström att det flimrade i grannarnas tv-apparater. De kom och bad Rune hålla upp åtminstone under lördagskvällens ”Hylands hörna”.
Det arbetades bittida och sent. En förälder till en ung anställd undrade varför sonen inte kom hem vid femtiden som andra arbetare, utan först vid tiotiden på kvällen.
En ganska sen bild på Rune Stark framför några av företagets produkter.
– Pappa var alltid på lantbrukarens sida. Han bekymrade sig för bondens vardag. När vi barn senare gjorde säljresor till andra länder fick vi frågor om hur skörden var i Ukraina, hur bönderna klarade sig och vad de behövde, säger Bo Stark.
1972 började den nya fabriken byggas och Väderstad Verken AB bildades. Nya produkter tillkom, harvar och vältar som började exporteras till en rad länder. De gula och röda jordbruksredskapen började synas på åkrar långt bortom Östgötaslätten.
De fyra barnen fick olika roller i företaget och i dag är även flera i generation tre av familjen Stark engagerade i koncernen och vill fortsätta i Runes anda och med hans omsorg om den enskilde lantbrukarens behov.
Runes första verkstad har blivit ett litet museum på gården Väderstad Herrgård, där Bo Stark i dag bor. Till höger Crister Stark.