När TT talar i telefon med Anastasija Logutenko så går flyglarmet. Samtalet fortsätter. Dagen innan rapporterades tiotals ryska drönaranfall mot staden.
– Jag sitter på mitt kontor och arbetar. Det är samma situation varje dag: Drönarna är närvarande när man jobbar, när man äter, när man sover, när man har sex... Hela tiden.
35-åringen är född i Dnipro, driver en stor marknadsföringsfirma och sedan det stora krigsutbrottet även en välgörenhetsstiftelse. Där blir hon kvar, om frontlinjen inte kryper närmare.
– Jag har en ledarposition här och känner inte att jag har något val. Här har jag mina medarbetare, min familj, mitt liv, mitt land. Om alla ukrainare skulle lämna, vad skulle bli kvar då?
Det är framför allt barnfamiljer som flyr, berättar Anastasija.
– Jag har inte barn ännu. Jag tänker på det hela tiden, att det är dags. Men det vore väldigt läskigt och svårt att ha en nyfödd kring mig nu. Jag är inte en kvinna som stannar hemma och lagar pasta. Jag arbetar hela dagarna.
En traumatiserad befolkning mår allt sämre, bedömer Anastasija. Hoppet tryter när landet behöver mer militär uppbackning för att stå emot Ryssland.
– Vi gör allt för att vi ska vinna, för våra styrkor och för våra flyktingar. Men det har gått två år nu där vi inte har kunnat leva normala liv.