Patienterna äter den mat som serveras. Sondmatning förekommerinte. På fyra år har inte en enda patient behövt läggas in förslutenvård.
-- Det är fascinerande att se att det går så bra som det faktiskt gör.
Barnpsykiatriker Agneta Rosling ansvarar för vården av patienter under arton år med anorexia i Uppsala läns landsting.
Här arbetar man sedan fyra år efter en behandlingsmodell som byggerpå dagsjukvård, frivillighet och tätt samarbete med föräldrarna.
Det är lugnt och stilla på ätstörningsenheten, Akademiska sjukhuseti Uppsala, när Corren kommer dit. Flickorna (anorektiker är nästanuteslutande flickor) som nyss ätit lunch ligger under varma täcken,bakom halvstängda dörrar, och vilar. Vi pratar tyst för att inte störa.
Principen är att först måste svälten brytas. Först därefter kan man ta itu med de problem som förorsakat viktnedgången.
-- Svultna människor fungerar inte. Patienten måste upp i vikt innandet är läge att prata om varför maten framkallar ångest, säger AgnetaRosling.
Till skillnad mot traditionell vård sker behandlingen helt utifrånkognitiva beteendeterapeutiska metoder. All personal harvidareutbildats för att kunna samtala med patienterna om känslor ochtankar, enligt KBT-metoden.
Landstinget i Östergötland hade förändringarna i Uppsala för ögonennär man fattade det hårt kritiserade beslutet att stänga Videgården."Där möter man fler patienter än tidigare, med bättre resultat," sadelandstingsrådet Paul Håkansson nyligen i Corren.
En färsk utvärdering som Akademiska sjukhuset gjort avbehandlingsmodellen ger honom rätt. Sedan den infördes behandlas "flerpatienter som blir snabbare friska."
I Uppsala län nyinsjuknar sex till åtta patienter under arton år i anorexia varje år.
Ätstörningsenheten tar även emot patienter från närliggandelandsting, främst Stockholm. Totalt har man ett 60-tal patienter ibehandlingsprogrammet.
Personalen som Corren möter under ett besök på ätstörningsenheten iUppsala ger en entydig positiv bild av det nya sättet att jobba. Mendet har inte alltid varit så.
-- Vi var jätteoroliga när slutenvården lades ned, och vi skullesluta sondmata, berättar Åsa Nyström och Marianne Aronsson,sjuksköterskor med tio års erfarenhet av anorexivård.
-- Vi undrade hur vi skulle få patienterna att äta frivilligt.
Båda har varit med om att hålla fast patienter för att hindra demfrån att hälla ut sina näringslösningar eller dra slangarna ur näsan.De kan allt om anorexisjuka som gömmer mat eller manipulerar på andrasätt.
-- Inget av det där finns längre, försäkrar de.
Det har hänt att patienter inte fullföljt alla stegen ibehandlingsprogrammet (se faktaruta), men de som hoppat av har kommittillbaka, efter några månaders "time out." Rasar de inte i vikt underden tiden?
-- Förvånansvärt lite, säger Marianne Aronsson.
Flertalet patienter når sin normala vikt inom ett halvår. Då är de också tillbaka i full skolgång.
Åsa Nyström tror att frivillighet gör den största skillnaden.
-- Vi erbjuder flickorna vård. De skriver ett kontrakt med oss ochdet ger effekt. Det vet att om de går hos oss kan de snart varatillbaka till kompisarna och skolan, till livet. Tidigare såg de enbartvården som ett tvång.
Att flickorna bor hemma i sin miljö är en stor vinst. Tidigare oftalånga vårdtider gjorde dem hospitaliserade, vilket försvåradetillfriskningen.
En avgörande nyckel till framgång är att flickorna snabbt kommerunder vård. Ätstörningsenheten har tät kontakt med skolsköterskor, somlarmar så snart en flicka minskat oroväckande i vikt.
-- Vi får hit dem innan de är uttjatade, säger Marianne Aronsson.
Barnpsykiater Agneta Rosling pratar om ett nytt sätt att tänka.
-- Vi vädjar inte längre till patienterna.
Flickorna serveras vanliga portioner. Maten hämtas frånsjukhusköket. Föräldrarna får också veta att de ska servera sinaflickor vanlig mat, utan specialarrangemang.
-- Mat är mat, det som sätts på bordet äter man, punkt slut. Vi tillåter inget tjafs, säger Agneta Rosling.
Men om någon totalvägrar att äta?
-- Jag säger till patienten att då dör du, men det kommer vi intetillåta att du gör. De vet att alternativet till att vara här ärbetydligt mindre trevligt. Då blir de inlagda och får en sond i näsan.Det "hotet" har hittills räckt för att vi ska slippa lägga in någon.
Barnpsykiatriker Agneta Rosling är van vid att Uppsalamodellen blirifrågasatt. Psykiatrin är konservativ och det tar tid att acceptera nyabehandlingsmetoder, säger hon. Kolleger ute i landet frågar ofta hurhon gör med "de svårast sjuka patienterna?"
-- Vi gör inget särskilt med dem, svarar jag alltid. De äter vanlig mat och deltar i programmet precis som alla andra.