Att som tonårstjej få i skoluppgift att skriva om sin första mens kan vara en baggis. Förutsatt att man faktiskt har fått sin första mens.
Kvinnor som föds med Turners syndrom har en i stället för två x-kromosomer, ofta inga fungerande äggstockar och behöver därför hormonbehandling för att komma i puberteten. Många andra saknar någon eller flera delar av könsorganen och livmoder. För dem kan de egna och samhällets normer komma som en chock.
I fredags disputerade Linköpingsforskaren Lisa Guntram med sin avhandling ”Ambivalent tvetydighet?”. I den har hon träffat 23 kvinnor som i ung ålder, oftast de tidiga tonåren, fått veta att de har just en ”otypisk” könsutveckling. De kämpar dels med fysiska behandlingar i form av hormonbehandlingar, rekonstruktioner av vaginor och äggdonationer, men också med normerna.
– Det finns en spänning mellan att å ena sidan vilja vara normala och att å andra sidan vilja visa att alla inte måste vara lika, säger Lisa Guntram.
Från början tyckte alla hon intervjuat att det var självklart att göra fysiska behandlingar. Men efterhand har funderingarna väckts hos vissa, när det visat sig att det faktiskt kostar en hel del i tid och smärta.
– Vad ska man ha vaginan till och vem är den till för, kan de fråga sig. Killarna de har träffat har inte gjort så stor grej av det, säger Lisa Guntram.
Hon ser att just den delen av vården har stor potential att utvecklas, med bättre sex- och samlevnadsrådgiving och diskussion om huruvida det faktiskt går att ändra sitt sätt att ha sex i stället för att operera.
– De får sällan prata om kön och kvinnlighet. Samtalsstöd saknas, och framför allt rätt tajming i det stöd som ges.
Sexualkunskapen i skolan tycker hon också kunde vara mer uppdaterad.
– Många av deltagarna i min studie uttrycker att det vore skönt om i alla fall någon biologilärare visste att det här existerar. Det kan vara mer bredd i undervisningen kring hur barn blir till.
Exemplet i denna artikels inledning – tjejen som fick i skoluppgift att skriva om sin första mens – är taget ur Lisa Guntrams avhandling.
– Hon sa till mig ”jag hittade på lite, jag kunde inte skriva att jag inte har någon livmoder”. Men sen gick hon och sa till lärarna att de borde tänka över undervisningen.
Lisa Guntram har också mött kvinnor som mötts av tårar eller ett ”om jag fick veta att jag inte hade en livmoder skulle jag inte vilja leva mer”.
– De flesta får jättebra stöd i sina nära relationer, men hur hanterar man ett ”jag skulle inte vilja leva om jag var du”. Vad säger det om mitt liv, kan de fråga sig. Är det värt att leva utan livmoder?
Grubblerierna ser så klart olika ut i olika åldrar. För 25-30-åringarna är möjligheten att få barn det centrala. För en 19-åring kan förmågan till penetrerande sex vara viktig, medan en 15-åring som inte kommit i puberteten funderar mycket på just pubertetsutvecklingen.
Vad hoppas du främst att din forskning ska bidra med?
– För det första vill jag ha en ökad medvetenhet i samhället. Vi har mycket bra vård i Sverige, men man kan tänka på andra sätt kring vilket stöd man ger. Man kan ha sex- och samlevnadskompetens i ett vårdteam till exempel. Sex- och samlevnadsundervisningen får också gärna ha en bredare approach, och inte bara handla om att man kan ha olika sexuell läggning utan att våra kroppar också kan se olika ut anatomiskt.