Bertils föräldrar öppnade Ulrika pensionat, kafé och bageri. Det lades ner i slutet av 1960-talet.
Men nu på äldre dagar sluter han cirkeln. Stenåkra heter värdshuset som Bertil Andersson har öppnat i det hus föräld-rarna startade pensionatet.
-- Det är vi som bor här som gör bygden, säger han, och vi måste hitta en nisch som är bärande innan det går för långt åt fel håll! För Ulrikas del är det turismen som är framtiden. Det går att locka hit folk året runt.
Han berättar om möjligheter till upplevelseturism, om att ordna kurser i knuttimring eller utbildning till jägarexamen.
-- Du vet, om en eller två får jobb här så betyder det lika mycket som hundra arbetstillfällen i Linköping, säger Bertil Andersson.
Bertil Andersson var 16 år när föräldrarna flyttade till Ulrika. Då var samhället ett affärscent-rum för bygden.
Det fanns bilverkstäder och skomakeri, bageri, motorverkstad och flera arbetslag med skogsarbetare. Fler lantbruk levde, kvarnen var i full gång, ett par varubilar plus två fiskbilar trafikerade vägarna.
-- Vi drev pensionatsrörelsen till 1967--68, då kunde jag inte fortsätta för min astma, säger Bertil. Men jag hade etablerat en kiosk då, med korv, hamburgare och tidningar, och jag såg att det behövdes ett ställe som hade längre öppettider och servering och sånt.
I augusti 1968 byggde han butiken med ett sammanträdesrum intill (kafé i dag). Fem år senare byggde han ut, ytterligare tre år senare ville myndigheterna att han skulle satsa på kylrum. 1983 byggde han ut butiken för sista gången, 1985 la sista livsmedelskonkurrenten ner och 1995 tog äldste sonen Peter över servicebutiken.
-- Det finns 400 personer kvar här och det är grunden för att det går att överleva, säger Bertil Andersson. Det finns bra äldrevård i servicehuset, förskola och en skola av hög standard. Vi har mycket att bygga på. För en så pass stor kommun som Linköping är Ulrika en resurs. Det här samhället kommer att lyftas, alla förutsättningar finns.