Orterna ryms i samma kommun. Men ibland ligger Ulrika totalt isolerat. Ett elavbrott kan hålla i sig i ett par dagar om det vill sig illa. Vill det sig värre ändå blir det telefonavbrott samtidigt. Och då hjälper det inte att ha mobiltelefon, den fungerar inte när elen är borta. Masten, basstationen för mobiltrafik har bara reserv för några timmars elavbrott.
-- Ibland känns det som om landsbygden inte skulle få leva vidare, suckar Marie-Louise Andersson.
Hon är gift med Peter och de driver tillsammans Ulrika servicebutik sedan 1995.
Bakom själva butiken ligger kaféavdelningen. Där sitter Kurt Nilsson och Gunnar Claesson och diskuterar harjakt med Mattias Andersson över en kopp kaffe.
-- Jag har bott i stan i tjugo år, säger Kurt Nilsson, och sen har jag bott i Ulrika i tio år. Och jag säger dig att det är som att ha kommit till himmelriket. Nja, det var kanske att ta i. Men det är ett steg i rätt riktning!
-- Ja, instämmer Gunnar Claesson, här kan man hälsa på en granne även om man inte är bjuden.
-- Här finns miljön, naturen, djuren, vildmarken, förklarar Kurt, och det allra bästa: tystnaden.
Men de är överens om att Ulrika blir bortglömt ibland. När samhället senast drabbades av ett långt elavbrott och telefonen dessutom försvann, då kan resten av världen kännas långt borta.
I affären blev både glass och charkvaror förstörda när frysen inte fungerade. Med en självrisk på flera tusen är det inte någon större tröst att ha försäkring.
Förra lördagen var det strömavbrott igen, och telefonavbrott. För åtminstone en äldre herre i byn blev detta ett jätteproblem. Han kom nämligen över huvud taget inte därifrån eftersom bussarna numera är indragna på helgerna. Man måste ringa efter anslutningstrafik om man vill åka kollektivt från Ulrika. Till detta krävs förstås telefon.
-- Fyra saker måste fungera på landsbygden, säger Klas-Göran Nilsson som driver företag i trakten. Det är vägarna, det är posten, det är telefonen och elen. Ibland känns det som om ingenting fungerar tillfredsställande här längre.
På ett bord i kaféet ligger en tjock bunt med vykort. De föreställer Ulrika kyrka, och på poststämpeln från 28 februari står det "Rimforsa Ulrika" för allra sista gången.
Posten försvann från Ulrika i torsdags. Indragningen är en del i Postens omorganisation, transaktionerna här i byn är för få.
-- Jag har räknat ut att det var drygt 2 000 transaktioner i Ulrika förra året, säger Marie-Louise Andersson. I ett samhälle med 200 hushåll är väl inte det så illa.
-- Det där kommer säkert att ordna sig med lantbrevbäraren, men grejen är att service inte borde få tas från landsbygden över huvud taget. Vi behöver alla möjligheter för att kunna bo kvar. Här finns småföretag och blomstrande verksamhet, men för att utvecklingen ska gå framåt måste vissa grundförutsättningar finnas.
Köptroheten i Ulrika är inte dålig, men faktum är att när de gamla trogna kunderna försvinner så kommer inte nya i samma takt. Folk jobbar inte i Ulrika, de pendlar till orter som har stora, nya köpcentrum, och i den priskonkurrensen har en liten lanthandel svårt att hävda sig.
Med små marginaler får små förändringar stor betydelse. Att länsstyrelsen eller kommunen fördelar stödpengar till exempel, medan Posten drar in sin verksamhet.
-- Service på landsbygden är beroende av att tillräckligt många utnyttjar den, säger Peter Andersson. I dag bygger allting på omsättningens storlek, enskilda människor har mycket lågt värde i det sammanhanget.
Peter Andersson vill diskutera framtiden med kommunen och länsstyrelsen.
-- Jag vill veta hur de tänker sig att butiker på landsbygden ska kunna överleva, säger han. Vi har en liten subventionering på hyran sedan tre år tillbaka, 30 000 kronor per år. Det är bra, men det räcker inte för att garantera att vi överlever.