En bok som till största delen bygger på en drygt 50 år gammal beskrivning över Ulrika socken. Den är skriven som en uppsats av Bertil Düke (1923--1999) när han gick på folkskollärarseminariet i Linköping 1951.
Museiföreningen upptäckte uppsatsen när Ulrika kyrkas renovering och historia skulle dokumenteras för några år sedan. Bland materialet på länsmuseet i Linköping fanns en artikel från Östgöta Correspondenten 1951 som presenterade uppsatsen.
I sin text berättar Düke om Ulrika socken som inrättades enligt Kungl. Maj:ts Nådiga tillstånd den 9 januari 1736 ..." Han beskriver socknens geografiska läge, geologi, växt- och djurvärld, bebyggelse, industri, handel och kommunikationer.
Düke gör också en genomgång av befolkningsutvecklingen 1737--1950 som visar att invånarantalet var som högst 1865 med 1 484 personer.
Dessutom återger Bertil Düke ett tiotal typiska ordspråk från Ulrikatrakten. Bland andra "Det är lessamt att höra löss hosta". Boken, som även innehåller beskrivningar av kyrkan, skolorna och föreningslivet runt Ulrika, är illustrerad med ett rikt bildmaterial.
En dramatisk händelse skakade nära nog hela bygden i slutet av 1800-talet. På en av gårdarna drevs ett bränneri som efter utsvävande affärer gjorde konkurs. Flera av traktens bönder hade i fyllan och villan skrivit på låneförbindelser. När härvan med låntagare och borgensmän var utredd fick flera gårdar säljas på exekutiv auktion. En omfattande ekonomisk kris i Ulrika var ett faktum med armod och fattigdom som följd.
De styrande införde 1886 ett förbud att sälja vin i affärerna. En av handlarna protesterade högröstat och fick som plåster på såren tillstånd att sälja krut och dynamit.
Som extra krydda redovisar Bertil Düke också en lokal ordlista med uttryck som grynna: räcka till, lusa: granska något noggrant, ansyls: motsols och snatring: liten regnskur.
Och just nu faller en snatring över Correns redaktion i Kisa.