Vi träffar ett gäng eldsjälar över en kopp kaffe inne i butiken som också är kafé, kommunal servicepunkt och ombud för Systembolaget, posten, apoteket och Svenska spel. Framför allt är det byns hjärta och mötespunkt.
Butiken byggdes av Bertil Andersson på 1960-talet. Ulrika var annorlunda på den tiden.
– Det fanns många affärer. Gustavssons, Konsum, Strandbergs, Salomonssons ... Och chark, mjölkbutik, två banker, två frisörer, postkontor, taxibilar, åkerier och bibliotek, minns Bertil som numera är pensionär och en av orte många ideella krafter.
Butiken drevs av Bertil Andersson och senare hans barn i över 30 år, men 2007 var det slut. Renoveringsbehoven var stora och lönsamheten sviktade.
Här kunde det ha gått som i många andra småorter, den sista butiken kunde ha försvunnit. Men Ulrikaborna ville annorlunda. De startade en ideell butiksförening, samlade in pengar och fick stöd av både kommunen och länsstyrelsen.
– Det var några tuffa år i början, men de senaste åren har vi haft svarta siffror och ökande omsättning. Och nu känner vi att vi har kommunen bakom oss, berättar butiksföreningens ordförande Anders Sjölund.
Butiken har tre anställda, en på heltid och två på deltid, men utan ideella insatser skulle det inte gå.
– Vi är några som bakar och går hit varje morgon för att bre frallor och koka kaffe till kaféet, berättar Anne-Britt Hult Wång som för övrigt är ordförande i musei-stiftelsen, en annan livaktig ideell organisation i Ulrika.
Andra sköter snöskottning och gräsklippning utanför butiken, packar upp varor, snickrar när det behövs och driver loppis där överskottet går till butiken.
Skolan i Ulrika var ett tag också hotad, men räddades kvar efter massiva protester från Ulrikaborna. Runt 25 barn går där nu, fördelade på en förskoleklass, en årskurs 1–3 och en 4–6.
– Men nästa år blir det över 30. Det är massor av barn på dagis i Ulrika nu och barnfamiljer flyttar in. Om bara kommunen kunde ordna fram lite bra tomter skulle det nog vara ännu fler, tror Anne-Britt Hult Wång.
Nästa kamp i Ulrika handlade om bensinen. Runt 2010 hade båda mackarna i byn lagts ner.
– Vi hade med oss 20-litersdunkar när vi tankade i Rimforsa och alla förvarade bensin lite överallt, minns Susanne Lilja som jobbar på Ulrikas gruppboende men också ideellt i butiken, hembygdsföreningen och Ulrika Idrottsklubb.
Återigen tog Ulrikaborna tag i saken och bildade en företagarförening som med mycket eget arbete byggde upp en ny bensinstation utanför butiken. Staten bidrog med 600 000 kronor och anonyma Ulrikabor skänkte 200 000 kronor.
Nu är det alltså ideella föreningar som driver både macken och butiken. Alldeles enkelt är det inte.
– Vi kan inte konkurrera prismässigt med de stora affärerna, vi får betala mycket högre priser när vi köper in. Vi får konkurrera med andra saker, till exempel mycket lokalproducerat. De flesta Ulrikabor väljer att åtminstone kompletteringshandla här. Och affären är ju också en social mötesplats, säger Anders Sjölund som förutom att vara butiksföreningens ordförande också är ordförande i marknadskommittén. Det är så i Ulrika förstår vi, många är engagerade på flera ställen och alla känner alla.
Medan vi sitter i kaféet och pratar fylls stolarna vid de andra borden. Många är stamgäster. Joel Nilsson till exempel, Ulrikabo sedan födseln, nu 89 år fyllda.
– Jag går hit varje dag och fikar. Vi är ett gäng som sitter här och snackar om allt möjligt; ibland är vi åtta, tio stycken. Och jag handlar all min mat här, berättar han.
Och jodå, Joel jobbar också ideellt i byn. Packar smörgåsar till Ulrika marken, till exempel. Och tar sin dagliga promenad till sockenstugan för att dra upp vägguret.